Ställtid


Jag är hemma nu. Människobyn är den enda verkligheten för min del, även om jag vet att jamboreens efterläger finns kvar i en parallell verklighet åtminstone månaden ut…det är många tält kvar att riva.

Det känns bra att vara hemma, men väldigt vemodigt att ett av mitt livs största äventyr nu är över. Och jag är ofantligt trött, skrapade bara ihop kanske 7-8 timmars sömn i baksätet på en volvo under de sista två dygnen på lägret när vi skickade alla deltagare och de flesta funktionärer tillbaka ut i verkligheten. Men det var det lätt värt.

Det är omöjligt att beskriva hur coolt det känns att få vara på plats mitt i logistiksmeten under ett så här stort event. Vi pratar 150 nationer. 35 000 personer. Då är det är många flighter, båtar och tåg som ska passas. Många bussar blev det om man säger så. Och det var mycket puls, problemlösning, lyckönskningar, bagage, leenden, gäspningar, godis, kaffe, och så givetvis ett jävla oväder som grädde på moset. Helt overkligt stundvis. Folk som både ville och inte ville hem. Tårfyllda avsked. ”Vi ses på Facebook”. Pussar och kramar. Svenska deltagarnas solgula jackor var bytta med brazilenarnas gröna, engelsmännens lila, och österrikarnas blå. Manana manana mentaliteten hos vissa kulturer blev lika uppenbar som kontrollbehovet, förvirringen och diskussionsnivån visade sig hos andra.

Jag behöver helt klart smälta allt detta ett tag känner jag. Sova. Tänka. Känna.
Jag tror bestämt att jag ligger kvar i sängen och bara lyssnar på regnet en stund till…

20110809-125249.jpg

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s