Himmel och helvete


20121002-223913.jpg

Det är tisdag kväll. TISDAG! Och jag är redan fredagstrött. Dessa två dagar har varit galet intensiva, och jag ser ingen direkt förändring för resten av veckan. Om jag ska sammanfatta så går jag just nu upp vid fem-halv sex på morgnarna, börjar jobba vid halv sju när jag sätter mig på tåget, och stänger igen datorn när jag är tillbaka på stationen 12-13 timmar senare. Idag hade jag sista mötet mellan kl 17 och 19…puh. Igår var jag hemma vid sju och skulle vara i stallet halv åtta…slutade med en mycket stressad Caroline på en ännu mer stressad häst som jag aldrig ridit förut, och jag var en hårsmån från att åka av när trav över bommar istället blev okontrollerad galopp. Sen skrittade jag resten av lektionen när de andra hoppade. Kul. Verkligen.

Alltså, jag klagar inte. Det är mycket nu och så är det ibland bara. Dessutom är det himla roligt när det händer grejer i projektet, äntligen får vi leverera och inte bara planera! Det är en speciell stämning i hela projektet, vi känns mer sammansvetsade än tidigare, trots att jag inte ens vet vad alla heter. Jag har också fått massor med beröm på sistone, och mycket bra support från mitt team vilket känns skönt. Jag känner verkligen hur jag lär mig nya saker varje dag, och det är smärtfullt ibland eftersom de flesta lärdomarna kommer genom misstag jag gör. Men det är ju så det måste vara, jag kan inte ha kraven på mig själv att göra ett perfekt jobb, inte när det är saker jag aldrig tidigare gjort. Det får svida helt enkelt, och jag tar emot kritik och erkänner mina misslyckande trots att det gör ont och jag bara vill gråta ibland. Det kommer jag nog göra också, senare. När denna mest intensiva fasen är över och man kan ta ett par timmar till att reflektera över vad man gjort bra och mindre bra. När den konstanta stressen i bröstet kan lätta och det går att komma till ro innan midnatt och sova hela natten utan att vakna femtielva gånger. Den dagen kommer jag vara en slagen hjälte, ungefär som en urvriden disktrasa skulle jag tro. Jag både längtar och inte längtar.

Och det fina i kråksången är att om bara några veckor börjar hela karusellen om igen, då börjar vi med nästa steg i utrullningen!

*muahahahahihihihohohoooooo* (skrattar galet och skelar med ögonen)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s