Att jobba lagom är minsann inte lätt


I helgen när jag slösurfade lite kom jag in på Nina Åkestams blogg via Underbara Clara. Fastnade speciellt för det här inlägget, som jag definitivt ska bokmärka och sannolikt kommer få återkomma till med jämna mellanrum under karriären.

Hon skriver såhär om att gå in i väggen:

”Hybrisen tror jag i efterhand är den tydligaste varningsklockan. Att man börjar känna sig helt nödvändig. Man börjar tänka att man är den enda som kan fixa de här grejerna. Ingen annan är duktig nog, ingen annan har tillräcklig koll. Och man börjar tycka att det är viktigt. Inte på ett rimligt sätt, som att jobbet är viktigt för att man ska få lön och kunna sätta mat på bordet, utan man börjar tycka att det är viktigt PÅ RIKTIGT. Att det är helt rimligt att prioritera ner exempelvis relationer och hälsa för att få till den där annonsen. Inte bara rimligt, utan påbjudet. Utan att någon egentligen har bett om det har hjärnan helt själv ställt upp en helt egen värld där saker och ting funkar på sitt eget sätt.”

Väldigt klokt. Inte för att jag har varit ens nära att vara såhär stressad, men jag tror att det är ruskigt lätt att hamna där. Det trodde jag inte när jag började jobba för ett par år sedan, men man dras förvånansvärt snabbt in i ekorrhjulet det är en sak som är säker. Jag menar, hur snabbt går inte ett år liksom? Det säger tjoff och så är det borta. Desto mer man har att göra desto snabbare går det. Och det är så lätt att jobbet flyter ihop med livet. Man blir ju aldrig klar med någonting, det fylls hela tiden på med nytt. Du kan alltid sitta kvar en timme till. Och det skriver Nina också om:

”DU SLUTAR JOBBA KLOCKAN FEM. Jo, så är det. Om du har kontorstider är arbetsdagen slut då och du ska gå hem. Framför allt om du har ett kreativt yrke behöver du fylla på med andra intryck för att fortsätta vara bra. Att stanna längre än till fem, utom i undantagsfall, betyder att antingen du eller din arbetsgivare har felprioriterat. Det är inget nobelt över det, bara lite oproffsigt. Och i längden gör det dig sämre på ditt jobb att du sitter och stirrar in i en skärm varenda kväll.”

På mitt jobb, åtminstone i mitt team, brukar vi säga att vi jobbar 40 timmars veckor, plus minus nån timma hit och dit. Men jobbar man mindre än 35 eller mer än 45 timmar är man antingen ”stupid or lazy”. Om du jobbar för lite är du korkad för att du inte fattar att det kommer få konsekvenser. Eller så är du bara bara jäkligt lat, vilket också får konsekvenser. Om du istället jobbar för mycket så är du antingen lat och jobbar långsamt men då får du ju skylla dig själv. Eller så är du bara dum som jobbar mycket utan att få extra betalt eller något egentligt tack av någon. Ingen av oss i teamet är varken stupid or lazy som tur är, men det känns faktiskt väldigt bra att kunna prata öppet om det och inte alls på något sätt uppmuntra den som jobbar mycket utan snarare kunna säga ”är du dum i huvet eller, ska du inte gå hem nu?”.

Jag älskar mitt jobb, men det är bara ett jobb. Det är inte mitt liv och det ska det inte vara. Mitt jobb kan verkligen ge mig energi, men om jag låter det gå för långt så kan det lika gärna ta mina bästa timmar och inte ge nånting tillbaka. Man har bara ett liv och jag tänker inte bli en sån som ligger på dödsbädden och ångrar att jag jobbade för mycket. No fakking way.

//C

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s