El grande finale!


Jaha, så har det gått drygt en vecka sen senaste inlägget, som dessutom var av det mer dramatiska slaget. Eller iallafall något av en cliffhanger. Inte så schysst kan man kanske tycka…vad hände liksom!? Hur gick det?!

Ja alltså, jag ligger ju knappast och föder barn ännu om man säger så, men det kanske det inte var nån som trodde heller. Love liten har gjort entre, och totalt uppslukat all vår energi och fokus under den senaste veckan. Det är galet att man kan bli så förälskad på en sekund i nån man aldrig träffat tidigare…

Men nu har vi landat lite och jag tänkte plita ner del tre av denna story innan jag helt förvrider händelseförloppet i mitt huvud och bara minns det som rosa fluff (lär i och för sig inte hända inom de närmsta månaderna, men ändå). Så, är ni redo för sista delen av förlossningsberättelsen mina vänner? Anyway- här kommer den!

Det är torsdagen den 22 augusti alltså, och jag har fått det andra ”gelet” som är tänkt sätta fart på förlossningsförloppet, sex timmar efter det första jag fick i morse. Och det har ju startat, nånting är definitivt på gång i kroppen, och nu efter steg två blir den molande mensvärkssmärtan starkare, mer intensiv och håller i sig längre innan den släpper, och så kommer den igen. Värkar alltså!

För att hålla koll på mig och bebben är jag kopplad till ett CTG som mäter sammandragningarna i min livmoder och barnets puls och skriver ut dessa kurvor parallellt i ett låååångt dokument. Under två olika tillfällen går bebisens puls ner oroväckande mycket; från normala 120-160 slag i minuten ner till 60-70 slag. Inte bra alls, även om jag får veta att det kan ha naturliga förklaringar som att navelsträngen hamnat i kläm nånstans eller så. Men för att hålla extra koll så får jag ligga kvar kopplad till CTGn under några timmar för att de ska ha koll på mig. Drygt att behöva hålla sig stilla och bara ligga ner, men såklart skönt att ha koll på lillen.

Vid niotiden på kvällen har det gått ytterligare sex timmar och det är dags för nästa bedömning. Eftersom pulsen varit lite orolig vill man inte stressa kroppen mer just nu med ytterligare påskyndande ”verktyg” som mer gel eller värkstimulerande dropp. Istället får kroppen jobba på själv i sin egen takt ett tag. Helt okej för mig, jag känner ju ändå att det går framåt och gör mer och mer ont så jag upplever inte själv något behov av mer konstgjord hjälp.

Fram till för nån timma sen har jag varit ganska avslappnad och liksom som vanligt trots smärtan, men nu säger barnmorskan att de börjar märka på mig att nått är på gång. Jag är tystare och mer fokuserad, och TENS apparaten är just nu min bästa vän. När smärtan stegras-klick-på med mer elektriskt pirr. När smärtan avtar-klick-sänker det elektriska pirret. Det är ju inte direkt smärtstillande utan snarare distraherande, men det funkar för mig. Samtidigt fokuserar jag hela tiden på att slappna av i hela kroppen och andas så lätt och ljudlöst jag kan. Jag föreställer mig hur jag liksom sjunker neråt varje gång det kommer en värk, och påminner mig själv om att min kropp gör jobbet om jag bara låter den göra det genom att slappna av. Kämpar på med ”dyktekniken” alltså, precis som jag tänkt mig och förberett mig för. Kanske är det lite lättare att slappna av eftersom det än så länge är en bekant smärta, det känns precis som mensvärk men tusen gånger starkare. Bara framtill i magen, ingenting i ryggen som jag annars hört är vanligt. På något lite motsägelsefullt sätt tror jag också att jag håller mig lugn genom att påminna mig om att detta bara är början, det kommer göra jävligt mycket mer ont innan bebin är ute. Jag tillåter mig liksom inte att börja lida eller tycka synd om mig själv, det SKA göra ont och ju ondare desto bättre. Låter ju helt sjukt såhär i efterhand men så tänkte jag och det funkade. Jag förväntade mig hela tiden att det skulle bli värre och blev därför inte överraskad när det blev det.

Nån timma senare, närmare midnatt, blev jag undersökt igen. Med spänning väntade jag på vad dom skulle säga, låg jag här och hade ont utan att nånting hände eller hade jag öppnat mig mer? Som tur var hade det hänt lite iallafall, 6 cm öppen. Inte så mycket som jag hoppats efter en hel dags värkar och med tanke på att jag var 2 cm öppen redan dagen innan, men iallafall- det går på rätt håll. Barnmorskan som varit ansvarig hittills säger att det är dags att jag flyttar från förberedelserummet jag varit i hela dagen och över till ett riktigt förlossningsrum där en annan barnmorska tar över. Så jag och Erik packar ihop och flyttar några rum bort. Träffar Caroline, som blir min nya BM (bra med ett namn som är lätt att komma ihåg), och Emma som är undersköterska. Väldigt trevliga och känns proffsiga och ödmjuka.

Det blir bestämt att man ska ta hål på hinnorna så att vattnet går för att se om det sätter fart på förloppet. Caroline frågar om lavemang men jag känner att jag inte orkar mecka med nått sånt så jag avböjer. Är det något jag räknar med i samband med barnafödande så är det kroppsvätskor av olika slag, så jag bryr mig inte så mycket. Dessutom känns det lite jobbigt att man nu delar badrum med förlossningsrummet intill, där jag tydligt kan höra att nån är upptagen med att föda barn.

Jag får hoppa upp (ja men typ) på britsen och lägga mig och så tar Caroline hål på hinnorna så att en massa vatten bara forsar ur mig. Klart vatten, ingen stressad bebis alltså. Skönt! Nu är klockan strax efter 01 på morgonen den 23:e aug, och ena BM säger ”jaha då får vi se om här är en bebis ute innan vi går hem idag”, varpå jag frågar när de slutar. Kl 7 får jag som svar, dvs om 6 timmar. Ja, vi får väl se, tänker jag…

Man sätter en skalpelektrod på huvudet på min bebis så att man mer exakt kan följa hjärtslagen och sammandragningarna. Här måste jag dock plocka av TENSen eftersom de elektriska impulserna stör elektroden. Får försöka hitta nått annat sätt att hantera värkarna på alltså, men det är okej eftersom det ändå känns som att alltihop går in i en ny fas nu med nytt rum och när vattnet gått.

Och ja, redan minuten efter att vattnet gått känner jag att det är en heeelt ny nivå på vad som sker i kroppen. Det är som att vrida upp ett reglage tio snäpp på en gång. Jag fixar inte att ligga ner när det gör så ont som det plötsligt gör så jag får in ett gåbord som jag kan stödja mig mot. Eftersom jag är kopplad med elektroden till en maskin kan jag inte gå runt utan får stå framför skärmen som visar puls och sammandragningar, men det är ok, då kan jag och framförallt Erik se vad som händer och hjälpa till att stötta när en värk kommer. För nu fixar jag inte det själv längre. Det här med att slappna av och andas är helt bortglömt och Erik får påminna mig om det vid varje värk. Caroline och Emma coachar också bra och ger tips till mig och framförallt Erik om hur vi ska göra. Böja knäna, gunga mjukt, osv…Den här delen av förlossningen minns jag mest som att bara gå in i en mörk tunnel och liksom stappla framåt. Blunda och hänga och bara försöka vara stark. Lyssna på instruktionerna från de runtomkring, inte tänka utan bara göra som de säger. Och särskilt meningen ”jättebra, du är jätteduktig”, den kan jag inte höra tillräckligt mycket här och nu. 🙂

Caroline och Emma frågar om de ska visa hur lustgasen funkar och sätta igång den, men jag avböjer. Mår lite illa och är rädd att det ska bli värre med lustgas, och dessutom är jag chockad över hur intensiva värkar som bara kom helt plötsligt och vill hitta ett eget sätt att hantera dem först och få grepp om vad som händer innan jag börjar droga mig med nått. Emma och Caroline lämnar oss och jag är själv med Erik som coach och jag måste säga att jag är förvånad över vilket bra jobb han gör. Upprepar som sagt hur duktig jag är, att jag ska andas och vara mjuk i knäna, berättar när värken börjar vända och klinga av och pausen är på väg och klappar mig lugnande över ryggen. Om och om och om igen. Precis vad som behövs eftersom jag bara kan fokusera på att begrava huvudet i kudden jag har på gåbordet och blunda och låta den här plötsliga och otroligt smärtsamma kraften skölja över mig igen och igen. Fy fan. Här vet jag att jag gav upp tanken på att det kommer göra ännu mer ont. Nu förbyttes detta mot att om det gör ondare än såhär så kommer jag inte fixa det. Och ska det vara såhär nu i flera timmar? Jag fick inte panik eller så, men det var verkligen en riktig kalldusch att denna nya smärta kom så plötsligt att jag inte hann förbereda mig. Men det enda jag, eller snarare vi, kunde göra var att ta en värk i taget, längre än så gick inte att fokusera. Men nu (typ fem minuter efter att Emma och Caroline gått, kände jag att jag nog ville testa lustgas ändå, så jag bad Erik kalla in nån som kunde visa. Emma kom in, men jag hade så ont och så täta värkar att jag inte kunde fokusera på vad hon sa så det blev ingen lustgas.

Så fort Emma lämnat rummet igen känner jag den- bajskänslan som alla pratar om. Och halvt kvävd i kudden får jag ur mig ”förlåt alltså men nu kommer det bajs, nu kommer han!” Erik får trycka på larmknappen igen och säger till Emma som knappt hunnit utanför dörren att ”nu kommer han”! En förvånad Emma hämtar snabbt Caroline som är lika paff hon, och de konstaterar att ja här kommer bebisen! Klockan är nu strax efter halv två tror jag, och det är alltså 20 minuter sen vattnet gick.

De får upp mig på britsen på två röda sekunder, fråga mig inte hur jag klättrade upp där med mina smärtor men ändå. Jag får ligga ner i gyn ställning, inte den förlossningsställning jag planerat kanske men det fanns inte riktigt utrymme för förhandling där och då. Jag tror framförallt att de ville ha mig så eftersom bebisen kom så fort så att de skulle ha en chans att bromsa honom lite och ta emot honom på bästa sätt. Nån extra tyngdlag behövdes liksom inte direkt nu.

Barnmorskan som haft hand om mig tidigare under dagen i förberedelserummet kom också in och frågade om det var ok att hon också var med, varpå jag svarar att ”ni får vara så många ni vill bara ni tar uuuut honom!!!!”

Krystfas alltså. Väldigt klurig! Jag hade väntat mig att kroppen tydligt skulle visa vad som förväntas av en och liksom ta över och tvinga en att trycka på, men jag kände bara nån enstaka krystvärk och fattade inte riktigt hur jag skulle göra. Återigen var Emma och Caroline superbra på att coacha och få Erik att hjälpa mig göra rätt, men lätt var det definitivt inte. Och ja, det gjorde ont som fan. Såklart. Dessutom gick bebisens hjärtljud ner igen och det blev lite stressigt att få ut honom. En kvinnlig läkare kom in i rummet och plötsligt hör jag hur hon säger ”var är saxen?” DET var en väldigt effektiv frågeställning som plockade fram oanade krafter i mig! Här behövs ingen jävla sax! Med hjälp av instruktioner från Emma, Caroline och Erik tryckte jag på för fullt, det var bara att sluta tänka och göra vad som sades till en. Man kunde se huvudet. Jag kunde se huvudet! Och plötsligt känner jag hur han glider ut och jag får upp honom på bröstet. Vår snälla lille kille. Piper lite, men inget sånt där gallskrik som jag föreställt mig utan bara snäll och söt och väldigt väldigt liten. Äntligen fick jag träffa den lille krabat jag haft inuti mig i nio långa månader. Hur det kändes? Väldigt naturligt och självklart. Klart att det var han, liksom. Världens vackraste bebis. Förlossningen och allt slit är över och vi har fått världens vackraste son som belöning. Otroligt, övermäktigt, overkligt och samtidigt helt självklart. Erik klipper navelsträngen, glad och stolt som en tupp. Vi fixade detta tillsammans, som ett riktigt bra team när det väl gällde. Såklart! Och min första kommentar till Erik efter att Love var ute och i vår famn var ”det gjorde vi bra älskling, vi skaffar tre till!”. Barnmorskorna bara log och kollade på varann och sa att ” det är INTE vad vi brukar höra just vid denna tidpunkt från mamman…”. 🙂

Klockan var 01.51 när Love föddes, dvs efter att vattnet gick tog det ca 40 minuter för mig att öppna mig de sista 4 centimeterna och sen krysta fram honom. Det är väldigt snabbt. Barnmorskorna var helt chockade efteråt, det är inte vanligt att det går riktigt så fort för en förstföderska. Jag var inte lika chockad, eftersom min mamma haft snabba förlossningar visste jag att det skulle kunna bli så för mig också. Men stämningen efteråt var riktigt häftig, glad och lättsam och full av energi. Vi pratade och skämtade medans Caroline hade syslöjd mellan mina ben. Inte för att det var mycket som gått sönder, men ett par-tre stygn blev det ändå. Här använde jag mig dock av lustgasen för att slappna av och jeeeses vilken härlig fylla! Den känslan var det längesen man hade sist…

Allt som händer precis efter att bebisen är ute är lite luddigt i mitt huvud, dels för att man är så slutkörd och för att man har fått ett nytt fokus helt plötsligt; det lilla lilla knytet som ligger på ens bröst. Men samtidigt är det mycket som fortfarande gör ont; moderkakan ska ut och man ska bedövas och sys. Det tar sin lilla stund, men det är ju också en del av det hela. Här nånstans inser jag också att jag nyss fött barn helt utan bedövning, vilket jag inte alls föreställt mig att jag skulle. Jisses! Och när moderkakan är ute och ”granskas” så hojtar barnmorskan till att ”åh, det är ju en hjärtformad moderkaka, det är inte vanligt! Kom, ni måste ta ett kort på den!” Haha, ja, så det finns alltså en bild till familjealbumet på denna hjärtformade blodiga klump, och att lillen ska heta Love kändes plötsligt om möjligt ännu mer självklart. 🙂

När vi fått samla oss nån timme och ätit mackorna på den berömda brickan blev vi följda från förlossningen till BB. Vi lämnade förlossningen med kommentaren att vi ju ”såg piggare ut än personalen”, och stora känslosamma kramar med bästa barnmorskona Caroline och Emma. Vilket jobb! Vilka proffs! Vilken tur att det var just dom som jobbade inatt!

På BB fick Erik erbjudande om att stanna (brukar man inte få i Malmö) men då var han så inställd på att han skulle vara tvungen att åka hem så han tackade nej. Vi bor ju bara tio minuters promenad från sjukhuset så det var ju inget större projekt att ta sig hem, och ärligt talat kändes det skönt att få landa lite var och en på sitt håll nån timme efter en sjukt intensiv och känslosam dag. Själv låg jag och bara tittade på vårt barn hela natten, sov inte en blund. Jo kanske en timme på morgonkvisten, med ett stooort lernde på läpparna…

Jaha, så hur sammanfattar man en sån här grej då? Var det som jag tänkt mig? Både ja och nej får jag nog säga. Jag är glad att jag gått in med inställningen att jag skulle vara beredd på ALLT och inte låsa fast mig vid någon sorts drömförlossning utan helt ta det som det kommer. Det går verkligen inte att planera en förlossning, det är helt omöjligt, och man gör sig nog mer skada än nytta genom att försöka. Det enda jag hade ”planerat” var att jag skulle vara hemma så länge som möjligt i öppningsskedet (fick för mig att jag inte gillar sjukhus) och att jag ville åka hem så tidigt som möjligt efter födseln. Inte ens de två önskemålen lyckades jag ju få till, snarare precis tvärtom, haha! Så nej, att planera sin förlossning är slöseri med tid och energi. Dock är inte planera och förbereda sig samma sak, jag kände mig väldigt väl förberedd och hade nog läst på om det mesta som kan hända, både positiva och negativa förlossningsberättelser och det är jag glad för. Jag kände mig aldrig rädd eller orolig, och jag litade helt och fullt på både min egen förmåga att föda barn och på personalens kompetens att hjälpa mig.

Och ja, det gjorde såklart ont, men det ÄR verkligen som alla säger- man glömmer smärtan så otroligt fort och den belöning man får är så värt det. Jag är dessutom glad att jag fick vara så klar i huvudet under hela förloppet, det var jag och min kropp liksom, och vi fixade det med hjälp från duktiga människor omkring oss. Jag skulle inte kunna önska en annan förlossning än den jag fick, den var perfekt!

20130907-000211.jpg

20130907-000531.jpg

20130907-000622.jpg

20130907-000755.jpg

20130907-000821.jpg

Annonser

13 thoughts on “El grande finale!”

  1. Kul och läsa. Och vad ja känner igen mig i dina tankar och ögonen tårades 🙂 det är det mest fantastiska och fruktansvärda man upplever på en och samma gång, märkligt och mäktigt 🙂

    1. Ja, eller hur! Man vill ha gjort det, men man vill inte göra det, haha. Och ändå vill man göra det igen efter att man gjort det. Weird! 🙂

  2. Wow! Vilken berättelse! Jag blir alldeles pirrig, nervös, förväntansfull och rädd på samma gång! Snart är det min tur! På torsdag är det BF. Har en känsla om den 10e så en vecka kvar tänker jag.
    Va skönt att allt gick bra för er alla tre! Hur mår du såhär efteråt? Har man mkt ont? Och amningen? Känns som det kan vara både svårt och gör ont? har du nått annat bästa tips inför förlossningen? Jag försöker tänka nu att kroppen är gjord för det, jag vet vad smärtan beror på och det kommer gå över så bara jobba med det?!

    Grattis igen till er fina son! Vilken liten goding! Och fint namn! Ett av mina favoritnamn, dock inget alternativ för vi tycker det blir lite roligt ihop med mitt efternamn 😉
    Och snygg vagn! Vi har köpt en smile. Ser fram emot att få testa den!

    1. Sofie, du är garanterat redo för detta och det kommer gå hur bra som helst. Bara låt kroppen göra sitt och kom ihåg att hur ont det än gör så är det normalt och inget att vara rädd för och det går över!

      Jag mår väldigt bra såhär efteråt, är otroligt fascinerad och imponerad av hur bra kroppen fixar detta. Visst är det ömt ett par dagar, svider och så märker man ju tydligt att man tappat en hel del muskler under graviditeten så man känner sig svag. Men det är värt varenda sekunds lidande, utan tvekan.

      Amning är svårt ja, och gör ont, iallafall nu i början. Men jag tänker mig det som skoskav och hoppas det ska bli bättre. Har också börjat använda amningsnapp som man sätter som skydd och det är guld! Och så hyrde jag en pump på bb för att kunna pumpa när ”trycket blir för stort”. Också guld värt. Tuttarna lever nämligen sitt eget liv i början har jag märkt, har just nu en c och en d kupa till exempel. Varken snyggt eller bekvämt, men det rättar väl till sig 🙂

      Ja alltså det här med namn är inte lätt och kan bli ganska känsligt har jag märkt, men det viktigaste är ju att vi som föräldrar gillar det, vi ska ju säga det några miljoner gånger nu de närmsta åren, haha! Och ni vet inte vem som ligger i magen eller hur? Alltså om det är en kille eller tjej? Spännande! Har ni namn redo eller ni vill se vem det är därinne först?

      Och vagn ja…det känns fortfarande väldigt märkligt att köra runt med en vagn, men jag antar att man vänjer sig! 🙂

  3. Sjukt bra jobbat, kvinna! Åh, rörd till tårar!!! Grattis till Love! Kram från en gravid Lilla Caroline 🙂

    1. Tack! Håller med, det är så mäktiga stories, livets mirakel liksom. Och enligt mig ett jättebra sätt att förbereda sig på, så keep on reading!

  4. Åh vilken härligt läsning! Tårar! Underbart att ni oxå fick bli så nöjda trots att starten blev lite oväntad. Stort megagrattis till er!

  5. sitter här och bölar. jag som borde ägna mig åt momsredovisning och att plita ner affärsidén. på så många sätt otroligt lik min egen förlossning att jag kastades tretton månader tillbaka i tiden, och inser att min egen förlossningsberättelse rann ut i bröstmjölken eller nåt. Stor kram till er alla tre! ❤ ❤ ❤

    1. Tack! Visst är det nått särskilt med förlossningsberättelser? Särskilt när man varit med om det själv nu! Så himla häftigt, och jag är verkligen glad att det blev en positiv upplevelse. Ser redan fram emot nästa ;o)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s