Jaha, så vad händer i bebisbubblan? Hur går det? Vad gör vi?

Ja alltså det går hyfsat bra det här nya livet tycker jag! Precis som med förlossningen så ställde jag in mig på att det skulle bli skitjobbigt, smärtsamt, och tufft både fysiskt och psykiskt. Jag räknade kallt med ett kolikbarn, förlossningsdepression, ömmande stygn i större delen av de nedre regionerna, mjölkstockning och total sömnbrist. Och visst, helt supersimpelt är det såklart inte och man kan knappast ropa hej ännu, men mycket har ändå gått betydligt bättre än väntat under den här ”efterleveransperioden”. På nått konstigt sätt kände jag mig ganska beredd på det här livet också. Den omtalade chocken har uteblivit, och det mesta funkar helt okej i vardagen. Det kanske säger en del om hur ostrukturerad vardag vi hade redan innan bebisen anlände… Sen försöker jag påminna mig själv om att den här tiden som är nu kommer att gå supersnabbt och det är bara att bita ihop när det känns tufft. Som i natt när han åt i två timmar non stop mellan 04 och 06 och sen ändå inte ville somna utan bara slumrade till i tiominutersintervall och sen började gnälla, och höll på så tills han fick mat igen vid halv åtta. Suck. Det är med andra ord en väldigt trött mamma härhemma idag, men såhär kommer det ju inte vara för evigt som sagt…

Just det är ju en paradox som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera; det kommer inte vara såhär för evigt vilket betyder att både de bra och de mindre bra bitarna med att ha en nyföding kommer att passera. Det har faktiskt gett mig en stresskänsla som är mycket mer komplicerad än jag väntat mig, och som jag nog får jobba lite med för att hantera tror jag. Jag vill liksom bara stanna tiden NU och för alltid ha en pytteliten bebis på under 3 kg som är såhär mjuk och len och luden och där strl 50 är nästan lite för stort. En liten mjölkvampyr som tittar storögt på allt han ser och som inte ens vet hur han kan använda sin egen röst till annat än att skrika. En parvel som kryper ihop i RIKTIG fosterställning när han blir ledsen eller trött och som bara har tre lägen; hungrig, mätt och pigg eller mätt och trött. Samtidigt ser jag såklart fram emot att kunna kommunicera med min lille kille, att få riktiga leenden från honom (inte bara dom här reflex-smilen som han ger oss nu) och att kunna hitta på saker på riktigt tillsammans. En treveckorsbebis är ju i stort sett ett paket vilket inte är så jättespännande, även om det såklart är ett väldigt gulligt paket.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s