High and low


Efter fyra veckor i den berömda ”bubblan” börjar det väl så smått bli dags att återvända till mediebruset, tycker ni inte det? 😉

Det känns helt galet att lillis redan varit hos oss i fyra hela veckor. På ett sätt känns det som att han kom igår, samtidigt som det redan från början kändes som att han alltid varit här. Väldigt märkligt måste jag säga.

Men lillkillen växer och frodas kan man lugnt säga. Än så länge har han inte växt ur några av sina kläder, men vissa plagg i storlek 50 är på gränsen nu. Ååå, min lille pluttige nyföding håller på att bli stor! Han har nog snart lagt på sig ett kilo sen han föddes, jag skulle tippa på att han väger ungefär 3500 g nu och han låg ju på 2700 när han kom ut. Så liiiten! Ja, alltså han är fortfarande liten, men det känns framförallt när man ammar att han blivit tyngre.

Jag skulle ju kunna skriva spaltmeter om livet med vår nya familjemedlem, men för att hålla detta inlägg på en någorlunda läsvänlig nivå så tänkte jag sammanfatta de fyra första veckorna såhär:

Topp 3 med livet efter Loves ankomst:

1. Allt mys! Det är ju såklart helt underbart att ha en egen liten silkesapa som man får snusa på hur mycket man vill, somna med på sitt bröst, sjunga för, gosa med, pussa på….ja ni fattar. Och han vill att man gör det också! (Ibland mer än man själv det kan bli liiite tröttsamt när man inte ens kan lägga ifrån sig knytet i fem minuter utan högljudda protester…)

2. Att inte behöva jobba. Det är skönt att låta hjärnan få vila faktiskt. Och att inte behöva stressa upp på morgonen, pendla, och prestera. Men det tar tid att släppa det helt, jag kan fortfarande känna mig stressad när jag tänker på jobbet och känna att jag gjorde en dålig överlämning och borde lagt mer krut på att få klart vissa saker innan jag gick på mammaledighet….suck!

3. Alla hälsningar och besök. Så kul det är att få blomsterbud! Och presenter skickat till sig! Och en massa kort och hälsningar! För att inte tala om alla besök! Det är hur mysigt som helst och det betyder faktiskt mer än jag hade trott att få en hälsning från nån avlägsen släkting eller nån kompis man inte pratat med på länge. Det är jättekul! Det här är ju bland det största man är med om i livet och man uppskattar verkligen att andra också gläds för ens skull.

Och bottenlistan med livet efter Loves ankomst:

1. Allt som gör ont. Jag är troligtvis väldigt lyckligt lottad, men såklart så har man men efter en förlossning och såklart tar det ett tag att anpassa sig till nya påfrestningar. Men det är ju inte kul för det. De första veckorna kände man sig allmänt mörbultad, sedan har det mer handlat om nackspärr och spänningshuvudvärk efter märkliga amningspositioner, kliande stygn på olämpliga ställen, och kramp i magen eftersom jag titt som tätt glömmer/inte hinner äta. Men den värsta smärtan är helt klart amningen. Vissa dagar är det för jävligt och jag bävar inför varje måltid, andra dagar är det bättre, men det har inte varit nån smärtfri dag än så länge. Ganska jobbigt, både fysiskt och psykiskt, men jag ska ta och kolla upp det nu för det känns som att det inte borde göra såhär ont efter fyra veckor…

2. Att inte behöva jobba. Jag saknar mina kollegor och att vara en del av ett sammanhang. Att nån saknar mig på morgonen om jag inte kommer till kontoret. Och att känna att jag bidrar till något större än att fylla och tömma diskmaskinen och utfordra en mjölkvampyr.

3. Stressen. Ja det låter kanske märkligt men jag har varit galet stressad sen lillen kom. Eftersom han växer så fort känns det som att man MÅSTE TA TILLVARA PÅ VARJE SEKUND! Man måste fotografera massa fina bilder varje dag, man måste passa på att gosa så mycket det går, man måste göra fotavtryck och se till att använda alla hans små kläder, man måste filma honom och hans små tics och ljud, man måste skriva dagbok om vad vi gör och hur allt känns såhär i början och man måste bara suga åt sig allt man bara kan ha som minne för den här tiden går så fort och poff så har man glömt hur det var… Samtidigt så är man bara trött och seg och oförmogen att ta tag i nånting alls under en stor del av dagen, vilket är ännu mer stressande. Men ja, jag antar att detta är nått man får lära sig hantera. Jag återkommer om jag kommer på nån bra metod för det…

Ja, det får vara min sammanfattning såhär långt. Nu ska jag försöka skrapa ihop nån timmes sömn innan det är dags för ännu ett smärtsamt utfordringspass av den underbaraste lilla pyttemänskan man kan tänka sig…

Annonser

3 reaktioner till “High and low”

  1. Sånt här är det bästa att läsa tycker jag. Det känns äkta, och även om jag fattar att det är det underbaraste du upplevt så är det ändå skönt på något sätt att läsa om baksidorna också.

    Känner inte riktigt att det är min plats att tipsa om någontin egentligen som har väldigt långt kvar tills jag är där du är, men en kompis till mig köpte någon slags amningsnapp att ha mellan bröstet och bebisen som tydligen var jättebra, det kanske kan hjälpa? Hon hade så ont när hon ammade att hon hade den där nappgrejen hela amningen ut tror jag.

    1. Åh, tack för tips, det var omtänksamt! Jag använder redan amningsnapp som avlastning vid varannan eller halva amningen, annars vore det outhärdligt. Men min förhoppning är ju att inte behöva den alltid, det är ju egentligen bara tänkt som ett tillfälligt hjälpmedel och blir ju lite meckigt i längden. Men helt klart oumbärligt just nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s