Det nya livet.


Idag är det Loves femmånadersdag. Galet, men så är det. När jag tänker tillbaka på de senaste månaderna så är det nästan som att jag har minnesluckor, vad har jag egentligen gjort under alla dessa veckor? Dagarna bara går…

Det är mysigt att vara hemma, och jag njuter absolut. Men det är inte bara en rosafluffig tillvaro fylld av latte och bebisgos, definitivt inte. Och det beror inte på att bebisen är jobbig, nej han är faktiskt snäll och enkel att ha att göra med för det mesta. Nej jag tror nog att det är hela livsomställningen som är det kluriga. Att gå från ett ganska inrutat liv med dagliga rutiner, till en high-chaparrall-vardag där ingen dag är den andra lik. Man måste plötsligt anstränga sig på ett helt annat sätt för att träffa folk och vara social, komma ihåg att äta flera gånger om dagen och se till att sköta sin hygien och behålla ett någotlunda civiliserat utseende. Det här låter kanske fjantigt, för i vanliga fall hade det ju inte varit några konstigheter att få till sakerna jag nyss nämnde. Men två saker är väsentligt annorlunda numera; dels har man en liten ”accessoar” med sig konstant som är extremt oberäknelig. Inte nödvändigtvis jobbig, men oberäknelig. Och ofta ganska högljudd. Det som var kul igår behöver inte vara kul idag. Då får man hitta på nån ny underhållning. Tre timmars tuppluren på måndagen kanske bara blir en tjugominuters lur på tisdagen och allt man trodde man skulle hinna på den ”fritiden” får man göra nån annan gång. Och om det är trist att ligga i vagnen så protesterar man vilt oavsett om man befinner sig i en lång kassakö eller mitt ute på en blåsig åker i snöstorm. Ja, ni förstår. Och såhär är det hela tiden. Man vet aldrig vad man kan vänta sig. Inte heller nödvändigtvis hur man ska hantera situationen, men än så länge har inte improvisationsförmågan svikit. Eller det gamla tricket att räkna långsamt till tio tyst för sig själv.

Det andra som förändrat livet väsentligt på sistone är den totala urlakning av energi man går igenom. Dels på grund av för lite sömn, men också på grund av att amningen kräver sitt såklart. Och jag är fortfarande värdelös på att få i mig tillräckligt med mat. Det är skitsvårt när man inte har några rutiner, och ingen runtomkring sig som påminner om att det är lunch eller fika eller whatever. Så ja, trött som fasen är man. Men det är en helt ny trötthet, inte alls som den jag ofta kände på kontoret när jag sovit lite för lite och satt och klippte med ögonlocken framåt tretiden på eftermiddan. Nej, denna tröttheten sitter som en grå deg i huvudet OCH i hela kroppen. Som om man har ett lager häftmassa utanpå skelettet ungefär, som gör alla rörelser lite segare och tyngre. Väldigt märklig känsla.

Men ja. Ljuva småbarnsliv. Det är väl såhär det ska vara ett tag framöver nu antar jag. Och på nått obegripligt sätt så känns det i varje milimeter av kroppen att det är värt det. Så jävla värt det.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s