Sånt man tänker på i vecka 38


Jaha, då har man snart varit på hemmaplan i en vecka. Så skönt, det bästa beslut jag tagit på länge att sluta jobba lite tidigare. Eller iallafall sluta pendla, jag har lite fix kvar och i morgon ska jag ha utvärdering/feedback session med min projektledare på telefon. Sen är jag klar. Jag pallar inte mer nu. Min hjärna har dunstat. Och om jag varit trött tidigare i graviditeten så är det som att helt dra ner rullgardinen nu. Konstant sov-nödig. Och det är precis som att Loven känner på sig att nått är på gång för han har börjat tassa över till oss i stora sängen varje natt nu och går inte att lägga tillbaka i sin säng utan att väcka med tårar och protester till följd. Så vi sover just nu med en spratteldocka (och tre traktorer) i sängen också vilket kanske inte är helt optimalt…men då är han iallafall tyst.

Förvärkarna from hell har iallafall lugnat sig lite nu tack och lov, och jag känner mig något mindre stressad över vad som komma skall. Träffade Klämman igår och hennes tre veckor gamla AnnaBelle, som lika gärna kunnat heta AdoraBelle för hon var ju söt som en liten godisbit den där lilla. Fick en förlossningsberättelse också med extra allt så nu är jag jättepeppad. Not. Fy fan. Nej mentalt är jag inte riktigt redo ännu, behöver jobba lite mer på mitt fokus. Förra gången gick det ju jättebra, men då var jag också grymt påläst och förberedd. Jag hade mantran och målbilder och övat andning och avslappning och allt vad det var. Det har jag inte nu. Jag har visserligen självförtroendet med mig att jag gjort det tidigare och vet att jag klarar det och minns hur absolut underbart fantastiskt det känns efteråt, men samtidigt vet jag att hur förloppet än blir så kommer det göra hiskeligt ont och och jag kan fortfarande känna panikkänslorna när man fattar att man är mitt i det och inser att det finns ingen väg ut, ingenting som kan stänga av smärtan och ingen annan som kan göra jobbet åt en. Och man har ingen aning om hur lång tid det är kvar. Det kan vara 20 minuter, det kan vara sju timmar. Snacka om att ha noll kontroll. Och nu när jag tänker på det så kanske det till och med är lite svårare för mig nu, just att släppa kontrollen. Jag har alltid varit väldigt ”jaja, det löser sig” och ”vi tar det som det kommer”, men sen jag fick barn så har man ju ändå tvingats in i ett mer kontrollerat liv. Rutiner och koll på läget är plötsligt viktigare. Nu ska jag släppa på det igen, som jag precis övat upp under två år.

Hm, det får nog vara dagens insikt…

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s