Ja, jag är fortfarande tjock


Överlevde nattens plågor, dessutom med en extra krydda i form av en tvååring som inte alls ville sova i sin egen säng. Men det gick bra. Vad gör man inte för de små liven.

Har haft en dag i dvala sedan och inte riktigt kommit igång med nånting. Har tvättat lite, bäddat rent, sorterat ut för små kläder ur Loves byrå och så fick jag till en stund på yogamattan också. Även om jag mest känner mig som ett skämt numera i de flesta övningar så är det ändå skönt att sträcka ut och känna hur man får igång flödet i kroppen. Mycket välbehövligt för denna flodhäst.

Det är verkligen en märklig känsla det här, att gå runt som en tickande bomb. Jag mår ju relativt bra så det är inte så att jag lider precis, men man pendlar verkligen mellan hundra känslolägen på en dag. Tristess, trötthet, panik, förväntan, ångest, irritation, harmoni, lugn, stress…ja hela paketet. Allt på en gång. Man både vill och inte vill att det här ska starta nångång. Vill få tillbaka sitt gamla jag, sin egen kropp. Vill inte möta den där paniksmärtan och stressen över att vara helt utan kontroll när kroppen sätter igång. Vill träffa bebisen och börja vårt nya liv tillsammans, lära känna varann. Vill inte att tiden med Love-liten som enda barnet och vår störst kärlek ska ta slut. Allting kommer ju bli annorlunda. Hur vet man att det kommer bli bättre? Suck, vad har vi gjort, är det verkligen det här vi vill? Ja det är det ju! Eller…?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s