Ett hej från bubblan


Nu är lillan en vecka gammal och man har väl lite grann börjat fatta att hon är här på riktigt nu. Och jag är helt förälskad i denna lilla tjej med sin tjocka mörka kalufs och sina stora kloka ögon. Vi håller som bäst på att lära känna varann och det är faktiskt hur mysigt som helst ❤️ 

Jag är ju dock inte den som hymlar med att tiden efter förlossningen är jäkligt tuff, även efter en så snabb och enkel variant som jag hade. Man brukar jämföra förlossningen med ett maraton, men jag vill hellre säga att hela den här processen är som ett triatlon i såfall. Själva graviditeten är en gren som kan vara riktigt tuff, sen förlossningen, och sist ”helvetesveckorna” som enligt mig är de två första veckorna efteråt. Ja, de veckorna när alla säger att man ska myyyysa med sin nya bebis och pappan som är hemma och halleda vad gosigt allt ska verka då. Men i verkligheten är det blod, svett och tårar. Och mjölk. Absolut lite mys med, men väldigt mycket mer jobb än mys om du frågar mig. Amningen är ett stort kapitel i detta. Vi pratar såriga bröstvårtor, spända jättelökar som vaxer tre kupstorlekar på ett dygn plötsligt, amningar som gör så ont att man bara vill skrika rakt ut, ångesten över att ha ett hungrigt barn i famnen och inte vilja ge det mat för att det gör så ont…ja, kämpigt helt enkelt. Att som vi sen idag få beskedet att slitet inte gett nån utdelning utan att bebis faktiskt gått ner ännu lite grann i vikt, ja det var ju ingen jättepepp precis. Men nu är hon ju ingen fågelunge så bvc var inte oroliga, men det betyder ju ändå att vi får kämpa på ännu hårdare och just nu känns det som att den största delen av min vakna tid går åt till att amma, pumpa och mata. Puh! 

Bortsett från amningen så känns resten av kroppen också väldigt sliten och som om den varit med om en bilolycka ungefär. Jag har haft träningsvärk överallt i ett par dagar, huvudvärken from hell är på ständigt besök eftersom min nacke är spänd som betong, och hela hållningen är som spagetti efter total brist på magmuskler och stöd. Bäckenet gör ont och känns ”uttöjt”, och det här med att hosta, nysa och för all del- gå på toaletten, är nya…”spänningsmoment” i vardagen. 

Alltså, jag njuter verkligen av min superfina prinsessa, men några rosa fluffiga moln har jag då definitivt inte sett till ännu. Som tur är hade jag inte väntat mig det heller, då hade det nog känts ännu tuffare…

To be continued, nästa gång med en mer positiv underton får vi hoppas 😉

   
Tänk att den här lilla snosiga gosungen kan orsaka så mycket lidande…och att man känner att det är värt varenda sekund av det ❤️

 

Annonser

One thought on “Ett hej från bubblan”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s