Lillasysters förlossningsberättelse


I morgon blir lillan hela fyra veckor gammal (!) och vad kan då passa bättre än en ”walk down memory lane”? Här kommer alltså storyn om dagen när lillasyster kom till världen!

Det är tisdagen den 22 September, BF +7. Vaknade av Love som vanligt vid kl 7, kände att jag hade ont (värkar) och att de var starkare än tidigare veckors förvärkar. Morgonen flöt på som vanligt, men innan Erik och Love cyklade till föris/jobbet så sa jag att det nog är nånting på gång idag så att Erik skulle prioritera så mkt han kunde på jobbet och vara beredd på att kanske behöva komma hem tidigare.

Jag kände på något sätt stundens allvar och insåg att om jag vill få något gjort idag (och de närmsta dagarna/veckorna) så är det nu det gäller. Hade en märklig energi och var nästan lite adrenalin-speedad, och under den här förmiddagen hann jag nog med att göra mer än jag gjort totalt under de veckor jag varit hemma från jobbet hittills! 🙂
Jag:
– städade kylen
– tvättade tre maskiner tvätt
– dammsög hela nedervåningen
– Hängde om lite tavlor
– lade in och vek tvätt
– bäddade till barnvakten i bäddsoffan
– packade i det sista i bb-väskan (extrakläder till erik bland annat, vilket skulle visa sig vara totalt onödigt, precis som det mesta annat i den här väskan, utom godiset förstås. Dessutom glömde jag lägga ner necessären, som ju nästan är det viktigaste… 🙂 )
– Skalade och delade äpplen som jag sen lade i frukttorken (?!)
– Tog fram mat ur frysen till kvällens middag
– Snabbrepeterade förlossningstips ur ”Föda utan rädsla” och ”Att föda”. Kände mig lugn och redo när jag läste, skön känsla.

Ja jag fick massor gjort helt enkelt. Och värkarna kom och gick, oregelbundna, ganska onda, under 1 minut långa allihop. Vissa kom med en halvtimmas mellanrum, andra något tätare. Jag fick ibland stanna upp och ”ta” värken framåtlutad över något, som diskbänken eller bordet eller så, eftersom de kunde göra rätt ont. Men de var ju korta, så det var ok. Jag försökte klocka dem med en app ett tag, men de var så oregelbundna så det kändes inte motiverat.

Jag fikade massor under förmiddagen och åt en ordentlig lunch för ovanlighetens skull. Hade en känsla av att det här med energi är bra grejer för resten av dagen… Försökte underhålla mig med att kolla på TED talks och lyssna på nån podd, men kunde inte riktigt fokusera. Pratade m Erik vid 12 och sa att jag hade ont men att det var ok och att jag trodde att han skulle kunna jobba hela dagen, men att han inte behövde komma hem så jättesent helst.

Efter lunchen blev jag väldigt trött. Jag hade tagit TENSen på mig under förmiddagen för att börja få in tekniken. Hade inte riktigt behövt den innan, men nu startade jag den ändå. Jag fixade lite grejer till hemma med min sista energi kändes det som, och sen skulle jag bara lägga mig och vila och helst sova lite tänkte jag, innan Loves farmor skulle komma hem med Love från dagis. Hon var förvarnad om att något nog var på gång och skulle sova över inatt. Sååå himla skönt att allt startade på en av hennes ”hämtningsdagar” när hon kunde stanna och ta hand om Love! Det har annars varit en av de största orosmomenten inför lillasysters ankomst.

Jag lade mig och vilade, nu var klockan nog runt 14.00 ca. Fick en lite olustig känsla i kroppen och kände att jag nog inte skulle kunna sova nånting trots att jag var väldigt trött. Värkarna var betydligt starkare nu, och framförallt längre, över en minut långa nästan allihop. Fortfarande oregelbundna dock. Nu hade jag på min värktimer app och försökte ha lite koll, samtidigt som TENSen fick jobba på riktigt. Efter kanske 20 minuter eller så så tänkte jag att det nog var något fel på TENSen för det gjorde plötsligt jätteont där den satt. Insåg efter ett par minuter att det inte är den som gör så ont utan värkarna. Kunde knappt ligga still under värkarna längre, försökte ”dyka” och känna mig tung och det gick ibland men inte varje värk.

Kl 15.07 ringer jag förlossningen i Malmö för att höra mig för om läget. Får prata med en barnmorska som ställer alla de obligatoriska frågorna, och som även håller kvar mig lite i luren för att lyssna hur jag har det när jag får en värk. Jag får dock ingen stark värk precis under samtalet, så även om jag är lite skärrad och hon hör att jag har ont så låter det nog som att det är lugnare än vad det är. Hon tycker jag ska avvakta lite till hemma, men återkomma så snart läget ändras. Direkt när jag lägger på så kommer det så klart en jättevärk och jag låter nog ungefär som en brunstig älg eller nått för att det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Blir lite orolig här, framförallt över att jag är ensam.

Jag messar Erik vid 15.30 och skriver:
”Hej, du får gärna komma hem snart. Ingen panik, men mer än två timmar till fixar jag nog inte att vara hemma. Puss”.
Det är ju så knäppt för jag minns hur jag skrev fel flera gånger när värkarna kom och jag kom av mig så jag fick ändra och rätta, alltså jag fattar egentligen inte varför jag försökte hålla masken i ett sånt sms?
Hur som helst så svarar han någon minut senare:
”ok, hemma om ca 1 h, hör av dig om jag måste komma fortare”
Och jag svarar:
”ja jag ångrar mig nog, max 1 h sen åker vi”
Erik:
”Ok, jag kommer hem nu”
Vi kan ju säga som så att det är tur att han känner mig… 😉

Klockan 15.37 ringer jag förlossningen igen och säger att jag vill komma in. Inga problem säger de, och jag säger att vi kommer inom en timme jag ska bara vänta in min sambo först.

Nu har jag riktigt ont och börjar fatta att det är nära det här. Ligger i sängen med nedrullade gardiner, lite öppet fönster, blundar och bara tok-brölar mig igenom varje värk. Börjar dra mig själv i håret i nått märkligt försök att hantera värkarna och blir lite orolig, eller kanske mest förvånad över hur ont det gör och hur svårt det är att hitta en fysisk strategi för hur jag ska hantera det.  Plötsligt känner jag hur hela kroppen tas över av en värk och jag inser att jag har krystvärkar. Hemma i min egen säng! Vet inte vad jag ska göra riktigt, hinner tänka ”fan, helvete, nu har jag varit hemma för länge ändå, hur ska jag lösa det här”? Konstigt nog känner jag mig dock aldrig rädd. Men jag funderar på om jag ska ringa 112 för att få en ambulans eller om jag ska ringa förlossningen igen. Jag ringer förlossningen för tredje gången, nu är klockan 15.46. Jag berättar att jag har krystvärkar och hoppas hon ska säga att hon skickar en ambulans men hon säger bara att vi ska komma in nu. Jag orkar inte prata mer (samtalet är bara 2 min) så jag säger bara ok och lägger på, och precis när vi är klara så kommer Love hem med Eriks mamma. Love hör ju hur jag låter och han får inte komma upp till mig och får förklarat för sig att ”mamma har ont i magen”, något som jag sen hör honom upprepa flera gånger. Stackas liten, jag fick så dåligt samvete…

Erik kommer hem någon minut senare, han springer upp till mig och försöker få med mig ner. Mitt i en värk kommer han så jag är inte så intresserad av att röra mig alls faktiskt och jag hör att han blir stressad. Han vill ju såklart inte att barnet ska komma här och nu, så han försöker verkligen säga till mig att vi måste åka. Han försöker nästan lyfta upp mig, men det går ju inte, 80 kg preggo med värkar är inget du bara plockar upp och bär med dig direkt. Men när ena värken slutar så tar jag mig upp ur sången. Dock kommer det en ny nästan direkt och jag lägger mig i sängen igen för att ta den. Känner hur stressad Erik blir här, han måste ju få med mig ner…
Men efter den värken tar jag mig samman för jag vet ju att jag bara måste ner och ut i bilen. Det kommer ingen ambulans och bebisen vill ut NU. Jag är förvånad över hur klartänkt jag ändå känner mig mitt i alltihop. Och det går bra, jag nästan springer ner för trappan, hinner sätta på mig ett leende och säga hejdå till Love, in i bilens framsäte och sen kör vi. Bilbälte är ju bara att glömma, jag måste typ halvligga på sidan i nån konstig pose för att fixa detta.

Men bilresan går ändå förvånansvärt bra. Erik kör lugnt och säkert, jag känner mig klar och med på vad som händer, lugn. Får bara två värkar under hela resan (som tar typ en kvart) och de är hanterbara med lite bröl. Inga jättestora krystkänslor trots att jag nu är mer upprätt. Vi kan till och med småprata lite under resan och den känns helt okej. Eller, småprata är nog en överdrift, det är nog mest Erik som säger åt mig att vara lugn och andas djupt och att jag är duktig. Vid Pildammsparken och in mot sjukhuset är det vägarbete och lite trafikstockning, klockan är ju dessutom rusningstrafik så tajmingen är inte optimal. Men det går okej det med. Fast Erkan har sagt efteråt att han var sjukt nära att köra upp på trottoaren och bara gasa förbi alla här, haha!

Erik stannar utanför entrén och jag tar en värk i bilen medan han går och förvarnar personalen som kommer och möter mig med en rullstol. Jag sätter mig i den och blir inrullad till förlossningen med en väldig fart, förbi ett antal personer som sitter utanför och väntar och ser lätt skräckslagna ut när de ser mig. Vi kommer in på ett förlossningsrum direkt, rum 2 (eller4?) som Erik menar är samma som Love föddes i (fast det tror inte jag).
I rummet får jag av mig kläderna och barnmorskan hissar upp huvudändan på sängen så jag kan tå på knä och hänga över den. Undersköterskan kommer in och jag hör att BM säger att jag är fullt öppen och det blir bebis nu. Hon säger att om det kommer en krystvärk så är det bara att trycka på, och det gör jag. Känner hur Erik klappar mig lite tafatt överallt på ryggen och säger att jag är duktig. Huvudet kommer långt ner vid första krystvärken, men inte hela vägen, och BM tar hål på fostersäcken för att det ska gå lättare. Vid nästa krystningsvärk trycker jag på och känner hur hon kommer ner och nästan ut, men jag vågar inte riktigt ta i, eller vet inte riktigt hur jag ska göra så hon stannar mitt i och…ja. Aj som fan helt enkelt. Där och då gör det ju så himla ont att man av ren instinkt inte vill trycka på för man vill inte skapa mer smärta för sig själv, men samtidigt vet man ju logiskt sett att nu finns det absolut ingen återvändo. BM säger åt mig att inte krysta om jag inte har någon värk, och jag har aldrig längtat efter en värk så mycket som då. Vid nästa värk tar jag i igen, och BM pushar mig att ta i lite till och lite till och lite till och sen säger det bara splosh så känner jag hur trycket lättar och barnet kommer ut mellan mina ben. HELVETE utropar jag högt! Helt chockad. Vad hände!? Klockan är 16.34 och för 45 minuter sen låg jag hemma i mitt eget sovrum…galet alltså.

Men det är kärlek vid första ögonkastet helt klart. Detta lilla slemmiga, gråtande mirakel, med jättemycket mörkt hår är ju alltså något av det vackraste jag sett! ❤ Håller henne och betraktar denna nyfödda lilla varelse och försöker ta in vad som just hänt. Vi har nog bara varit på förlossningen i tio minuter och sitter redan här med vår lilla tjej. Jag känner mig så klar i huvudet och alert och är så otroligt tacksam över detta.

Efter en stund förbereder de så att Erik kan klippa navelsträngen, och sen får han ta lillan när moderkakan ska ut. Det går på en krystning och gör bara lite ont. Jag blir undersökt och har någon bristning som behöver sys med ett par stygn. Får bedövningsspray och lustgas för att kunna slappa av. Aj lööööve lustgas alltså!!!!

Jaha. Så var det över. Bebisen var vägd och mätt, 3715 gr, 52 cm. Pigg och vaken med stora mörka ögon. Vi blev lämnade ifred för att landa lite. Vilken grej va!?! Vi chillar och tar det lugnt och bara beundrar vår nya lilla familjemedlem. Mumsar i oss allt ätbart vi hittar i bb-väskan och sms:ar alla nära och kära om att lilltjejen är här och att allt gått bra. Vi får in den efterlängtade fika-brickan och sen provar jag att gå upp och röra lite på mig, duscha och gå på toa och allt sånt där man ska ha klarat av innan man får åka hem. Vid 22.30 promenerar vi sen ut från sjukhuset med en sex timmar gammal liten parvel i babyskyddet. Så himla härlig känsla; märkligt men samtidigt så självklart…

Nu börjar vår nya vardag som en familj på fyra ❤


Smile! Allt gick så fort så vi har ju inga bilder från förlossningen alls, men en bild precis efteråt fick vi till iallafall. Lagom chockad och omtumlad 😉


Brickan!


Hej papi!

Hallå ja!


Trött och lycklig

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s