Att födas in i en värld av rädsla


Jag minns när Love var nyfödd, hur jag då kom på mig själv med att känna att jag blev glad av att vakna till en ny dag. Efter att ha känt under en längre tid att det var ganska tråkigt att vakna på morgonen och påbörja ännu en dag i ekorrhjulet, så fick livet plötsligt en helt ny mening och varje dag som kunde spenderas med det här nya lilla livet kändes som en gåva. Jag gladde mig åt hans dagliga påhitt och följde spänt utvecklingen för denna lilla parvel, och fantiserade om framtiden och allt kul vi ska hitta på tillsammans.

I morse insåg jag att den känslan inte finns denna gången. Den har blivit utbytt mot en stor svart klump i magen. En konstant känsla av sorgsenhet och rädsla gnager inom mig. Jag kan inte förmå mig att fantisera om vår framtid, för jag får bara mörka bilder framför mig då. Den här gången känns det som att man måste ta en dag i taget och vara glad för den tid man får tillsammans överhuvudtaget.

Det är så otroligt mycket skit som hänt runt om i världen på sistone, och jag har uppenbarligen ingen strategi för att hantera det. Som nybliven mamma med känslorna all over the place så  känns det som att allt hat, all meningslöshet och all ondska enkelt har kunnat segla förbi mig och plantera en stor, växande kärna av rädsla, oro och hopplöshet. Terrordåden i Paris, händelsen i Trollhättan, det ryska passagerarplanet som sköts ned…för att inte tala om hemskheter som sker ännu närmre,  så som cancer, relationer som tar slut, arbetslöshet, psykisk ohälsa. Och så har vi ju så klart det här med miljöförstöring, gifter i allt runtomkring, dåliga kostvanor, för lite motion… Och mina barn växer upp för att mötas av enorma barngrupper i skolan, mobbning, lärarbrist, näthat, droger, sexuella övergrepp och säkerligen mycket mycket mer skit.

VAR kan man få ett andrum från allt det här? HUR ska man tänka för att orka med? Jag kan snart inte göra nånting längre, allt ger någon form av ångest. En så simpel sak som shopping till exempel. Om jag köper dyra kläder får jag dåligt samvete över att jag inte använder pengarna till något mer meningsfullt. Köper jag billiga kläder så vet jag ju att de med stor sannolikhet är producerade under tveksamma förhållanden och med stor miljöpåverkan. Köper jag inga kläder alls så känner jag mig ruskigt tråkig och ful och urtvättad, och bidrar inte heller till välfärden genom att konsumera. Jag sitter i ett stort fint hus som bara väntar på att inredas och fyllas med liv, men jag kan inte förmå mig att känna glädje när jag vet att hela Centralstationen någon kilometer bort är full av människor på flykt som inte har något mer än kläderna de har på sig. Jag vill att Sverige ska vara ett välkomnande land där vi hjälper de som har det sämre än oss, samtidigt som jag inte är mer naiv än att jag fattar att de resurser vi lägger på den flyktingström vi tar emot nu kommer påverka hur mina barns skolgång kommer bli och vilken omsorg mina föräldrar kommer kunna få när de blir gamla. Jag kan heller inte planera framåt och drömma om semestrar och en växande familj, för jag känner bara att jag än så länge har kommit undan för lätt och en stor tragedi väntar sannolikt bakom hörnet nånstans. Varför skulle jag komma undan liksom?

Nej det är inte hållbart att ha det så här. Om någon har något tips på hur man kan tänka eller vad man kan göra så tas det tacksamt emot. Min direkta strategi för den närmsta tiden får nog bli att drastiskt strypa inflödet av all info som jag just nu inte mäktar med. Ja, jag sticker kanske huvudet i sanden, men jag vill inte vara rädd just nu. Jag ska ju vara på rosa moln i en bebisbubbla! Njuta av att vara ledig och kunna ta dagen som den kommer! Jag vill inte ta ut några hemskheter och tårar i förväg, det kommer nog dagar då de inte kan hejdas i vilket fall. Så nu säger jag hejdå nyheterna, hejdå Facebook varenda dag, hejdå stressande bloggar och tidningssajter, och hejdå jobbdatorn som jag loggade in på senast igår. Istället säger jag hej till pocketböcker, handarbete, netflix serier, handskriven dagbok, matlagning, fotografering och långa promenader i naturen. Och till mina älskade, underbara små ljus i mörkret. Jag behöver hitta min bas, min energi, trygghet och mening. Först då tror jag att man kan göra nytta för andra och verkligen orka möta allt det mörka omkring oss.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s