Bubblan är spräckt!

Så, nu har den här hemmasittarmamman tagit sig ur bebisbubblan och hemmamyset och faktiskt börjat hitta på saker om dagarna. Denna veckan har jag gått ut riktigt hårt och förutom utflykten i onsdags som jag skrev om i förra inlägget så har jag hunnit med att börja på en Pilateskurs för föräldrar och barn, varit på babymassage/föräldrargrupp som BVC ordnar, och så idag pallrade jag mig iväg på cirkelträning på Nordic Wellness som ligger tio minuters promenad från oss. Det är alltid jobbigt att ta sig iväg på sånt här tycker jag, iallafall i början när man inte känner någon och inte vet om det är bra eller om man lika gärna kan stanna hemma under täcket. Men jag får nog säga att alla veckans aktiviteter varit bra och givande, jag har till exempel haft träningsvärk större delen av veckan från pilatesen och lär fortsätta ha träningsvärk från passet idag också.

Nu är det fredagsstädning som gäller här resten av dagen så att vi kan ta helg med gott samvete om några timmar. En helg som förhoppningsvis kommer innebära att köket äntligen blir kaklat! Woop woop! 🙂

  
Bye bye industrial look…

Det kylslagna livet som husägare

  
Här ligger jag med ett sovande barn på varsin sida om mig. I morse när vi vaknade funkade strömmen bara supersvagt i halva huset (resten var ok). Kyl och frys funkade, men inte pannan. Kallt alltså. Efter besök av elkille konstaterades fel i en säkring ute i gatan, och Eon kom och fixade det ganska snabbt. Tyvärr funkade inte pannan bättre för det så nu är här svinkallt hemma. Jag kände inte för att gå ut med Love idag, han somnar ju normalt bara i vagnen, men jag tänkte att det nog är dumt att gå ut och bli kall för att sen komma in och fortsätta vara kall. Försökte få oss alla tre att somna en stund efter maten men då kom stora bus-minen fram och Love fick gå in på sitt rum istället. Sen somnade jag å lillan. Mkt ansvarig mamma man är som somnar ifrån sin tvååring… Vaknade med ett ryck av att det var tyst, och var övertygad om att han kvävts av nån leksak han inte borde fått före han är tre. Men nejdå. Han satt så snällt och lekte med en traktor inne på sitt rum och märkte inte ens mig så jag kunde lugnt smyga tillbaka ner under täcket igen. Låg och myste med lillan och hörde hur han lekte i rummet intill i säkert 40-45 minuter. Sen blev det tyst igen. Jag gick in och kollade. Då satt han med en massa böcker runt sig och läste och blev glad när jag kom. Vi tog med några böcker in i stora sängen (dubbelduntäcket är min bästa vän idag) och läste, och så somnade vi igen alla tre. Så himla mysig eftermiddag det blev ändå. Men jag bävar för att behöva gå upp… Varför ska pannor alltid gå sönder på vintern? Och just nu när det råkar vara minusgrader? Varför inte i december när vi hade tio plusgrader? Jaja, det är väl nått slags karma antar jag…

Nu ska jag nog joina mina kids och slumra lite till. Man får ju passa på! 

Så blåst!

Halleda alltså. Vi har överlevt natten! Jag var rädd på riktigt i gårkväll där vid 22 tiden när det på riktigt lät som att huset skulle rasa, eller åtminstone ett eller två fönster skulle braka in. Detta är den värsta stormen jag har varit med om förutom Gudrun, men då var jag inte ensam i ett stort hus med ansvar för två små barn (Erik är i Kina på jobbresa) så detta var ändå snäppet värre. Men barnen somnade som tur är innan stormen dragit igång för fullt, och sen sov vi tätt ihop alla tre hela natten och de vaknade inte alls mer än där det vanliga (amma, stoppa i nappen). Själv fick jag distrahera mig med tre avsnitt Greys på paddan med lurar i öronen när det blåste som värst. Fy fasen alltså.

Men nu så här dagen efter så är skadorna inte så stora häromkring som man kunnat tro faktiskt. Studsmattan satt ju förstås i häcken, och en lång och tung plåtskiva från nått tak (vårt?) låg på gräset och dessutom hade det möblerats om lite på terassen. Ja och soptunnorna låg lite utspridda över uppfarten. Men det kunde ju varit betydligt värre. Det blåser dock fortfarande rejält, i morse när jag lämnade Love på förskolan och skulle öppna grinden så kom en kastvind som nästan blåste omkull lilleman och som faktiskt välte babyskyddet med lillan i. Fastspänd som tur var så inget hände, hon blev inte ens ledsen.

Puh. Så idag blir det en lugn dag, kan förhoppningsvis sova i kapp nån timma och så måste jag passa på att städa lite när Love är på föris. Just nu ser det ut som att stormen tog ett varv genom hela vårt hus när den ändå var här liksom. Och en futtig liten stjärna är allt adventspynt jag lyckats få till så förhoppningsvis kan jag få upp nån ljusstake också iallafall. Men först-frukost! 🙂

Sista jobbveckan- CHECK!

Jaha. Fredag på min sista jobbvecka det här året, och jag vabbar. Hur ska man tolka den avslutningen, haha! Nej men jag hade nog ändå jobbat hemifrån idag, hade hejdå-fika med projektet igår och har hunnit luncha med ganska många kollegor som jag kommer sakna nu under veckan, så jag känner mig faktiskt klar med kontorslivet nu. Och med pendlingen. Igår körde jag bil, och det här med att ha förvärkar i 120 knyck på E6an i rusningstrafik….nja. Ingen höjdare om man säger så. Iallafall inte om det är man själv som kör.

Men märkligt känns det nu ändå. Att gå runt i sitt hus och inte alls känna sig hemma men veta att det är här man ska spendera en sjuhelsikes massa tid framöver. Vakna natter med skrikig bebis. Middagskaos. Mammagruppsfika. Alltså jag kan inte ens se de här situationerna framför mig just nu. Det känns som ett totalt oskrivet blad alltihop under det kommande året. Både spännande, kul och jobbigt.

Först och främst har vi ju en vision om att ”komma i ordning”. För att göra det behöver sovrummen bli klara. Det blir de förhoppningsvis inom 2-3 veckor. Och sen ska golven slipas. Detta är bokat till slutet av September. Ja och nånstans här mitt i alltihop kommer det en bebis. Det finns ju ingen bra tajming med sånt här, renovering och småbarnsliv är en kass kombination helt enkelt. Visst hade vi kunnat vänta och bara flytta rakt in och bo här i ett halvår och landa i att bli en större familj och allt det där. Men vi jobbar inte så. Vi hade inte mått bra av det. Hemmet är så viktigt, det hade bara blivit dränerande att bo i något som hela tiden känts tillfälligt, att bara vänta in rätt tid för att sätta igång liksom. Så nu gör vi såhär och så får det bli som det blir. En dag i taget.

Mission nummer ett för denna trötta mamman är nu iallafall att överleva helgen. En fredag med en halvsjuk Love som ömsom är solstråle och ömsom gnällspik. Handla och städa står på schemat, och ikväll är det kräftskiva i kvarteret med grannarna. Pepp pepp. En typisk sån grej man inte vill/orkar gå på men som man vet att man borde göra och som ju faktiskt kan bli riktigt kul. (Om man inte varit i v 37, och det inte varit fredag efter en vecka med pyttelite sömn, och man haft en sjuk onge, och…ja, ni hör ju hur taggad jag är!) I morgon är det lördag och jag antar att mannen min ska renovera så jag och Love får stå för kalasfixandet inför söndagens tvåårs-kalas. Tänk va, TVÅ ÅR! Men det ska faktiskt bli kul, nu är han ju mer med på banan än förra året och kommer (förhoppningsvis) bli jätteglad över alla paket och dekorationer. Men sen är det måndag. Min första dag på hemmaplan, ensam! Då ska jag bara vila, läsa tidningar i solen, äta och dricka massa gott och pilla mig i naveln. Eller nej, pass på den sista punkten, det går inte. Den ploppade nämligen ut häromdagen, haha.

MVH

Tjockamolla

Nuläget

  • Är inne på sista jobbveckan nu för i år. Det känns märkligt. Bra och dåligt på samma gang. Folk kommer tillbaka från semestrarna och gör sig redo för en intensiv höst, och jag summerar, lämnar över, packar ihop. Har en blandning av enorm trötthet i kropp och knopp, samtidigt som jag såklart också känner av den där peppande nystartskänslan som man får i början på hösten, när det känns som att förändringens tid är här och allt är möjligt.  Jag vet att mina förändringar i höst inte alls är av det slag som vi diskuterar i kvava mötesrum på kontoret, men iallafall. Jag passar på att njuta av att vara en del av arbetslivet lite till; tempot, pulsen, känslan av ett sammanhang och att kunna påverka. Få vara med där det händer. Det kommer jag sakna.
  • Islatte alltså. Med extra shot. Guds gåva till en gravid kvinna i sommarvärmen.
  • Jag googlade ”v36 inga förvärkar” förra veckan. I helgen kom dom som ett brev på posten. Aj aj. Alltså hallå mr Internet- jag GOOGLADE dem, jag BESTÄLLDE inte dem. See the difference?
  • Har skrivit tidigare om det här med att passa på att utnyttja sin ställning som gravid och hur svårt jag tycker det är. Idag frågade en kollega vid en paus om han skulle hämta något åt mig, varpå jag svarar ”tack men jag kan gå själv, jag är gravid, inte döende”. Det var ju skämtsamt menat men lät kanske lite hårt? Jag tror han tog det på rätt sätt, men ja, det blev ändå konstigt. Han menade ju väl.
  • En annan sak är det här med att kommentera magen. Jag har faktiskt inte minsta lilla problem med att folk klappar på magen, det är inget som händer stup i kvarten och när någon inte kunnat hålla tassarna borta så har det varit okej. Nästan lite gulligt faktiskt. Däremot kommentarerna; just don’t go there! Förra veckan fick jag höra allt ifrån att ”NU måste det väl ändå vara dags snart!?” till ”Va, ska du redan sluta jobba, det ser ju ut att vara många veckor kvar?”. Och den värsta: ”Jaha men om det är en hel månad kvar så blir det nog en stor bebis. Barnen blir ju ofta större för varje graviditet”. Okej. VAD exakt vill du att jag ska ta med mig av en sån kommentar? En oro för att få en femkilosklump? Jag vill helst inte tänka på förlossningen i relation till bebisens vikt överhuvudtaget, men jag kan ju säga att jag väger fem kilo mindre nu än jag gjorde förra gången i samma vecka och då vägde barnet 2700 gram när det föddes. You do the math…  Alltså, magen ser ut som den gör, det är inget jag kunnat påverka, och det är INGEN som vet hur stor eller liten bebisen är där inne (förra gången fick jag veta på ett sent UL att bebis skulle väga åtminstone över 3,6 kg vid födseln. Det var ett kilo fel där ja.). End of discussion.
  • Och hemma i huset? Jodå, det renoveras för fullt, snart är två av tre sovrum färdigfixade bortsett från golvslipning som får komma lite senare. Det är lite slitigt och nog inte riktigt vad vi tänkt oss att vi skulle pyssla med när vi köpte huset, men vi börjar ändå landa lite i att det är såhär och att vi inte vill packa upp och göra oss hemmastadda i ett hem som inte känns bra. Vi vill fixa först. Så på tur står alltså sista sovrummet, bredspackling av hallen bade uppe och nere som idag har strukturväggar, bygge av liten toa i hallen nere, byta ut köket och bygga en vägg vid trappan uppe på vinden så att det rummet blir mer användbart. Sen finns det såklart mer långsiktiga planer också som handlar om utbyggnad av huset, garagebygge, nytt badrum i källaren, osv. Men man kan ju inte göra allt på en gång 😉

image

Lilla sovrummet där det tidigare var en inbyggd bokhylla. Nu är det isolerat och ombyggt för att vara lite mer flexibelt än innan.

image

Vårt blivande sovrum, här var också en inbyggd bokhylla tidigare som nu är ersatt av en isolerad vägg.

image

I det lilla ”gattet” nedanför trappan hade det Passat bra med en liten toalett. Hoppas kunna få till det på ett bra sätt.

image

Trappan. Knarrig som bara den, och inte så särdeles vacker om man frågar mig. Kommer troligtvis bli vit med mörka trappsteg i framtiden.

image

Vardagsrummet och en skymt av matrummet. Vi håller på att känna av hur vi vill möblera här så än så länge är det väldigt spartanskt. Men de nyslipade golven är iallafall jättefina!

image

Köket. Tja…här finns iallafall potential!

Sådär ja, då har ni fått se en liten skymt av vårt kaos-hem, också! 😉

Dagdrömmer

Just nu. Barnet sover och jag unnar mig en kaffe och lite Mmm-marabou i solen på terassen. Den solen som inte skulle titta fram alls idag enligt prognoserna. Min semesterdag denna veckan skulle regna bort, men som tur är kan man ju inte lita på meteorologer.

Några andra man inte kan lita på är mäklare. Äh, jag ska inte dumma mig nu, men jag är bara så himla trött på det här med visningar. Visst är det skönt att ha det fint och städat runt omkring sig, men med en snart-tvååring i hemmet blir man lite matt på det ständiga piffandet. Idag är sista visningen, skönt! Sen får vi se vad som händer…

Vi får iallafall tillgång till huset två veckor tidigare än planerat nu, så det är faktiskt bara tre veckor kvar knappt. Jag drömmer och fantiserar om att hänga tvätt i trädgården, se Love leka i sandlådan och att äntligen ha fönsterbräden igen att ställa pelargoner i. Undrar hur lång tid det tar innan man har vant sig vid att bo i hus? På nått sätt känns denna flytten så himla stor och viktig, jag menar vi har ju flyttat massor av gånger genom åren och detta blir ju till och med Loves tredje hem på inte ens två år, men den här gången är det liksom ”the thing”. Huset. Lägenheter är en sak, men ett HUS….det är så himla mycket mer. Skräckblandad förtjusning kan man säga. Men mest förtjusning, det känns som ett jättekul äventyr att få ge sig in i och jag funderar redan på vilka trädgårdstidningar jag ska börja prenumerera på 🙂

Woop woop!

image

Dagens fikabild är dock inte från nu i solen på terassen utan från i förmiddags (jag har semester, då fikar man minst två gånger om dagen) när jag och Loven var på Uggla Kaffebar. Love gav fem nappar av fem möjliga till det stället; förutom de jätteroliga (och ofantligt smutsiga) hoppdjuren vid ingången så fanns det pennor och ritpapper I borden, kanelbullarna var varma med små roliga godisar på, den ekologiska saften serverades i jä-hä-hätte stora glas med ISBITAR i (sååå spännande!), och dagen till ära körde en traktor runt på torget och städade och en grävskopa byggde cykelbana på gatan intill så den här fikastunden var ju nog bland det roligaste som kommer hända denna veckan för vår lelle parvel. Och ja, mitt kaffe var också gott. 😉