Lillasysters förlossningsberättelse

I morgon blir lillan hela fyra veckor gammal (!) och vad kan då passa bättre än en ”walk down memory lane”? Här kommer alltså storyn om dagen när lillasyster kom till världen!

Det är tisdagen den 22 September, BF +7. Vaknade av Love som vanligt vid kl 7, kände att jag hade ont (värkar) och att de var starkare än tidigare veckors förvärkar. Morgonen flöt på som vanligt, men innan Erik och Love cyklade till föris/jobbet så sa jag att det nog är nånting på gång idag så att Erik skulle prioritera så mkt han kunde på jobbet och vara beredd på att kanske behöva komma hem tidigare.

Jag kände på något sätt stundens allvar och insåg att om jag vill få något gjort idag (och de närmsta dagarna/veckorna) så är det nu det gäller. Hade en märklig energi och var nästan lite adrenalin-speedad, och under den här förmiddagen hann jag nog med att göra mer än jag gjort totalt under de veckor jag varit hemma från jobbet hittills! 🙂
Jag:
– städade kylen
– tvättade tre maskiner tvätt
– dammsög hela nedervåningen
– Hängde om lite tavlor
– lade in och vek tvätt
– bäddade till barnvakten i bäddsoffan
– packade i det sista i bb-väskan (extrakläder till erik bland annat, vilket skulle visa sig vara totalt onödigt, precis som det mesta annat i den här väskan, utom godiset förstås. Dessutom glömde jag lägga ner necessären, som ju nästan är det viktigaste… 🙂 )
– Skalade och delade äpplen som jag sen lade i frukttorken (?!)
– Tog fram mat ur frysen till kvällens middag
– Snabbrepeterade förlossningstips ur ”Föda utan rädsla” och ”Att föda”. Kände mig lugn och redo när jag läste, skön känsla.

Ja jag fick massor gjort helt enkelt. Och värkarna kom och gick, oregelbundna, ganska onda, under 1 minut långa allihop. Vissa kom med en halvtimmas mellanrum, andra något tätare. Jag fick ibland stanna upp och ”ta” värken framåtlutad över något, som diskbänken eller bordet eller så, eftersom de kunde göra rätt ont. Men de var ju korta, så det var ok. Jag försökte klocka dem med en app ett tag, men de var så oregelbundna så det kändes inte motiverat.

Jag fikade massor under förmiddagen och åt en ordentlig lunch för ovanlighetens skull. Hade en känsla av att det här med energi är bra grejer för resten av dagen… Försökte underhålla mig med att kolla på TED talks och lyssna på nån podd, men kunde inte riktigt fokusera. Pratade m Erik vid 12 och sa att jag hade ont men att det var ok och att jag trodde att han skulle kunna jobba hela dagen, men att han inte behövde komma hem så jättesent helst.

Efter lunchen blev jag väldigt trött. Jag hade tagit TENSen på mig under förmiddagen för att börja få in tekniken. Hade inte riktigt behövt den innan, men nu startade jag den ändå. Jag fixade lite grejer till hemma med min sista energi kändes det som, och sen skulle jag bara lägga mig och vila och helst sova lite tänkte jag, innan Loves farmor skulle komma hem med Love från dagis. Hon var förvarnad om att något nog var på gång och skulle sova över inatt. Sååå himla skönt att allt startade på en av hennes ”hämtningsdagar” när hon kunde stanna och ta hand om Love! Det har annars varit en av de största orosmomenten inför lillasysters ankomst.

Jag lade mig och vilade, nu var klockan nog runt 14.00 ca. Fick en lite olustig känsla i kroppen och kände att jag nog inte skulle kunna sova nånting trots att jag var väldigt trött. Värkarna var betydligt starkare nu, och framförallt längre, över en minut långa nästan allihop. Fortfarande oregelbundna dock. Nu hade jag på min värktimer app och försökte ha lite koll, samtidigt som TENSen fick jobba på riktigt. Efter kanske 20 minuter eller så så tänkte jag att det nog var något fel på TENSen för det gjorde plötsligt jätteont där den satt. Insåg efter ett par minuter att det inte är den som gör så ont utan värkarna. Kunde knappt ligga still under värkarna längre, försökte ”dyka” och känna mig tung och det gick ibland men inte varje värk.

Kl 15.07 ringer jag förlossningen i Malmö för att höra mig för om läget. Får prata med en barnmorska som ställer alla de obligatoriska frågorna, och som även håller kvar mig lite i luren för att lyssna hur jag har det när jag får en värk. Jag får dock ingen stark värk precis under samtalet, så även om jag är lite skärrad och hon hör att jag har ont så låter det nog som att det är lugnare än vad det är. Hon tycker jag ska avvakta lite till hemma, men återkomma så snart läget ändras. Direkt när jag lägger på så kommer det så klart en jättevärk och jag låter nog ungefär som en brunstig älg eller nått för att det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Blir lite orolig här, framförallt över att jag är ensam.

Jag messar Erik vid 15.30 och skriver:
”Hej, du får gärna komma hem snart. Ingen panik, men mer än två timmar till fixar jag nog inte att vara hemma. Puss”.
Det är ju så knäppt för jag minns hur jag skrev fel flera gånger när värkarna kom och jag kom av mig så jag fick ändra och rätta, alltså jag fattar egentligen inte varför jag försökte hålla masken i ett sånt sms?
Hur som helst så svarar han någon minut senare:
”ok, hemma om ca 1 h, hör av dig om jag måste komma fortare”
Och jag svarar:
”ja jag ångrar mig nog, max 1 h sen åker vi”
Erik:
”Ok, jag kommer hem nu”
Vi kan ju säga som så att det är tur att han känner mig… 😉

Klockan 15.37 ringer jag förlossningen igen och säger att jag vill komma in. Inga problem säger de, och jag säger att vi kommer inom en timme jag ska bara vänta in min sambo först.

Nu har jag riktigt ont och börjar fatta att det är nära det här. Ligger i sängen med nedrullade gardiner, lite öppet fönster, blundar och bara tok-brölar mig igenom varje värk. Börjar dra mig själv i håret i nått märkligt försök att hantera värkarna och blir lite orolig, eller kanske mest förvånad över hur ont det gör och hur svårt det är att hitta en fysisk strategi för hur jag ska hantera det.  Plötsligt känner jag hur hela kroppen tas över av en värk och jag inser att jag har krystvärkar. Hemma i min egen säng! Vet inte vad jag ska göra riktigt, hinner tänka ”fan, helvete, nu har jag varit hemma för länge ändå, hur ska jag lösa det här”? Konstigt nog känner jag mig dock aldrig rädd. Men jag funderar på om jag ska ringa 112 för att få en ambulans eller om jag ska ringa förlossningen igen. Jag ringer förlossningen för tredje gången, nu är klockan 15.46. Jag berättar att jag har krystvärkar och hoppas hon ska säga att hon skickar en ambulans men hon säger bara att vi ska komma in nu. Jag orkar inte prata mer (samtalet är bara 2 min) så jag säger bara ok och lägger på, och precis när vi är klara så kommer Love hem med Eriks mamma. Love hör ju hur jag låter och han får inte komma upp till mig och får förklarat för sig att ”mamma har ont i magen”, något som jag sen hör honom upprepa flera gånger. Stackas liten, jag fick så dåligt samvete…

Erik kommer hem någon minut senare, han springer upp till mig och försöker få med mig ner. Mitt i en värk kommer han så jag är inte så intresserad av att röra mig alls faktiskt och jag hör att han blir stressad. Han vill ju såklart inte att barnet ska komma här och nu, så han försöker verkligen säga till mig att vi måste åka. Han försöker nästan lyfta upp mig, men det går ju inte, 80 kg preggo med värkar är inget du bara plockar upp och bär med dig direkt. Men när ena värken slutar så tar jag mig upp ur sången. Dock kommer det en ny nästan direkt och jag lägger mig i sängen igen för att ta den. Känner hur stressad Erik blir här, han måste ju få med mig ner…
Men efter den värken tar jag mig samman för jag vet ju att jag bara måste ner och ut i bilen. Det kommer ingen ambulans och bebisen vill ut NU. Jag är förvånad över hur klartänkt jag ändå känner mig mitt i alltihop. Och det går bra, jag nästan springer ner för trappan, hinner sätta på mig ett leende och säga hejdå till Love, in i bilens framsäte och sen kör vi. Bilbälte är ju bara att glömma, jag måste typ halvligga på sidan i nån konstig pose för att fixa detta.

Men bilresan går ändå förvånansvärt bra. Erik kör lugnt och säkert, jag känner mig klar och med på vad som händer, lugn. Får bara två värkar under hela resan (som tar typ en kvart) och de är hanterbara med lite bröl. Inga jättestora krystkänslor trots att jag nu är mer upprätt. Vi kan till och med småprata lite under resan och den känns helt okej. Eller, småprata är nog en överdrift, det är nog mest Erik som säger åt mig att vara lugn och andas djupt och att jag är duktig. Vid Pildammsparken och in mot sjukhuset är det vägarbete och lite trafikstockning, klockan är ju dessutom rusningstrafik så tajmingen är inte optimal. Men det går okej det med. Fast Erkan har sagt efteråt att han var sjukt nära att köra upp på trottoaren och bara gasa förbi alla här, haha!

Erik stannar utanför entrén och jag tar en värk i bilen medan han går och förvarnar personalen som kommer och möter mig med en rullstol. Jag sätter mig i den och blir inrullad till förlossningen med en väldig fart, förbi ett antal personer som sitter utanför och väntar och ser lätt skräckslagna ut när de ser mig. Vi kommer in på ett förlossningsrum direkt, rum 2 (eller4?) som Erik menar är samma som Love föddes i (fast det tror inte jag).
I rummet får jag av mig kläderna och barnmorskan hissar upp huvudändan på sängen så jag kan tå på knä och hänga över den. Undersköterskan kommer in och jag hör att BM säger att jag är fullt öppen och det blir bebis nu. Hon säger att om det kommer en krystvärk så är det bara att trycka på, och det gör jag. Känner hur Erik klappar mig lite tafatt överallt på ryggen och säger att jag är duktig. Huvudet kommer långt ner vid första krystvärken, men inte hela vägen, och BM tar hål på fostersäcken för att det ska gå lättare. Vid nästa krystningsvärk trycker jag på och känner hur hon kommer ner och nästan ut, men jag vågar inte riktigt ta i, eller vet inte riktigt hur jag ska göra så hon stannar mitt i och…ja. Aj som fan helt enkelt. Där och då gör det ju så himla ont att man av ren instinkt inte vill trycka på för man vill inte skapa mer smärta för sig själv, men samtidigt vet man ju logiskt sett att nu finns det absolut ingen återvändo. BM säger åt mig att inte krysta om jag inte har någon värk, och jag har aldrig längtat efter en värk så mycket som då. Vid nästa värk tar jag i igen, och BM pushar mig att ta i lite till och lite till och lite till och sen säger det bara splosh så känner jag hur trycket lättar och barnet kommer ut mellan mina ben. HELVETE utropar jag högt! Helt chockad. Vad hände!? Klockan är 16.34 och för 45 minuter sen låg jag hemma i mitt eget sovrum…galet alltså.

Men det är kärlek vid första ögonkastet helt klart. Detta lilla slemmiga, gråtande mirakel, med jättemycket mörkt hår är ju alltså något av det vackraste jag sett! ❤ Håller henne och betraktar denna nyfödda lilla varelse och försöker ta in vad som just hänt. Vi har nog bara varit på förlossningen i tio minuter och sitter redan här med vår lilla tjej. Jag känner mig så klar i huvudet och alert och är så otroligt tacksam över detta.

Efter en stund förbereder de så att Erik kan klippa navelsträngen, och sen får han ta lillan när moderkakan ska ut. Det går på en krystning och gör bara lite ont. Jag blir undersökt och har någon bristning som behöver sys med ett par stygn. Får bedövningsspray och lustgas för att kunna slappa av. Aj lööööve lustgas alltså!!!!

Jaha. Så var det över. Bebisen var vägd och mätt, 3715 gr, 52 cm. Pigg och vaken med stora mörka ögon. Vi blev lämnade ifred för att landa lite. Vilken grej va!?! Vi chillar och tar det lugnt och bara beundrar vår nya lilla familjemedlem. Mumsar i oss allt ätbart vi hittar i bb-väskan och sms:ar alla nära och kära om att lilltjejen är här och att allt gått bra. Vi får in den efterlängtade fika-brickan och sen provar jag att gå upp och röra lite på mig, duscha och gå på toa och allt sånt där man ska ha klarat av innan man får åka hem. Vid 22.30 promenerar vi sen ut från sjukhuset med en sex timmar gammal liten parvel i babyskyddet. Så himla härlig känsla; märkligt men samtidigt så självklart…

Nu börjar vår nya vardag som en familj på fyra ❤


Smile! Allt gick så fort så vi har ju inga bilder från förlossningen alls, men en bild precis efteråt fick vi till iallafall. Lagom chockad och omtumlad 😉


Brickan!


Hej papi!

Hallå ja!


Trött och lycklig

Annonser

Tre veckor!

Poff så har ännu en vecka gått och lillan är nu tre veckor gammal. En liten sammanfattning sen sist:

– som för de flesta tre-veckors bebisar så går livet ut på att äta, sova, kissa/bajsa och så några stunder av vakenhet när hon betraktar omgivningen med stooora förvånade mörka ögon. 

– amningen funkar mycket bättre nu än för bara en vecka sen. Det gör mindre ont och lillan blir nöjd när hon äter så det verkar ju finns tillräckligt med mat. Ska till bvc idag så då får vi se om hon gått upp nått i vikt nu äntligen. 

– att amningen funkar bra betyder också att jag inte får nånting annat gjort överhuvudtaget. Ammar man varannan-var tredje timme, ofta 30-60 min per gång, ja då blir det inte tid över till mycket mer än att själv äta, sova och gå på toa. Så de där kläderna som skulle in i garderoben för en vecka sen, ja dom ligger fortfarande på golvet/i flyttlådor/i tvättstugan och väntar…

– jag har klarat första kvällen ensam med båda barnen! Dvs hämtning på föris, lekstund, middag för oss alla tre, bad av Love, och nattning. Och det gick bra! Hela huset såg ut som ett bombnedslag efteråt visserligen, men det är ju en värdslig sak i sammanhanget 🙂

– jag har börjat förlika mig med att amningen kedjar fast mig vid soffan och har börjat inventera netflix och viaplay lite lätt. Är nu på säsong 7 av Greys Anatomy och har kollat hälften av avsnitten av ”Parneviks”. 

– Rent fysiskt mår jag förvånansvärt bra och känner faktiskt inte alls av att jag födde barn för bara tre veckor sen. Inte ont nånstans, har slutat blöda och har inga eftervärkar eller andra ”men” längre. Saknar visserligen mina magmuskler, men har köpt en gördel som ger ett jättebra stöd när jag väl kommer ihåg att ta på den. Kroppen är verkligen helt otrolig på att återhämta sig, och det trots att jag varken äter eller sover nått vidare just nu. 

Nu ska jag passa på att duscha medan bebis har däckat av amningskoma här… 😉

  
Ahh, den där djupsömnen var visst kortvarig…kanske får bli en dusch ikväll istället 🙂

Två veckor!

Idag blir lilla loppan två veckor minsann! Vi börjar väl landa lite nu i det här nya familjelivet och fatta att vi faktiskt har två kids nu. Men en dag i taget är verkligen devisen som gäller och allt vi gör baseras på dagsformen, hur frustrerande det än må vara. Idag till exempel, hade jag en hel del planer på ärenden jag tänkt göra och hemmafix jag ville bli klar med (vi har ju till exempel inte ett enda klädesplagg inlagt i våra garderober som monterades i helgen, det kunde ju vara lite praktiskt att ha kan jag känna…). Nu är klockan halv tre och vad har jag gjort idag? Jag har ammat. Ätit frukost. Spillt ut en kaffe. Ammat. Sett en dokumentär på svt play (medan jag åt frukost). Ammat. Letat efter taklampor i diverse inredningsbutiker online. Testat att ligg-amma med resultatet att både jag och bebis somnade som stenar, hur länge har jag ingen aning om. Letat fram datorn och kollat mailen för första gången på två veckor. Och nu skriver jag det här med vänsterhanden samtidigt som jag ammar. Fortfarande iklädd pyjamas. Min förhoppning är att skrotan ska äta tills hon somnar nu så att jag kan lägga henne ifrån mig tillräckligt länge för att ta en 1-minuts dusch åtminstone, för jag luktar inte precis rosor och jasmine om man säger så. Och bre en macka kanske eftersom jag nu inser att det inte blivit nån lunch idag nej. Men alla tidigare försök att lägga henne ifrån mig en stund under dagen, och natten med för den delen, har lett till missnöjda knorranden så jag är skeptisk. Idag är tydligen en sån där ”glue day” när hon vill vara nära. Bara att gilla läget helt enkelt. Och hoppas på att kunna lägga in lite kläder i garderoben i morgon kanske… 🙂

 

Ett hej från bubblan

Nu är lillan en vecka gammal och man har väl lite grann börjat fatta att hon är här på riktigt nu. Och jag är helt förälskad i denna lilla tjej med sin tjocka mörka kalufs och sina stora kloka ögon. Vi håller som bäst på att lära känna varann och det är faktiskt hur mysigt som helst ❤️ 

Jag är ju dock inte den som hymlar med att tiden efter förlossningen är jäkligt tuff, även efter en så snabb och enkel variant som jag hade. Man brukar jämföra förlossningen med ett maraton, men jag vill hellre säga att hela den här processen är som ett triatlon i såfall. Själva graviditeten är en gren som kan vara riktigt tuff, sen förlossningen, och sist ”helvetesveckorna” som enligt mig är de två första veckorna efteråt. Ja, de veckorna när alla säger att man ska myyyysa med sin nya bebis och pappan som är hemma och halleda vad gosigt allt ska verka då. Men i verkligheten är det blod, svett och tårar. Och mjölk. Absolut lite mys med, men väldigt mycket mer jobb än mys om du frågar mig. Amningen är ett stort kapitel i detta. Vi pratar såriga bröstvårtor, spända jättelökar som vaxer tre kupstorlekar på ett dygn plötsligt, amningar som gör så ont att man bara vill skrika rakt ut, ångesten över att ha ett hungrigt barn i famnen och inte vilja ge det mat för att det gör så ont…ja, kämpigt helt enkelt. Att som vi sen idag få beskedet att slitet inte gett nån utdelning utan att bebis faktiskt gått ner ännu lite grann i vikt, ja det var ju ingen jättepepp precis. Men nu är hon ju ingen fågelunge så bvc var inte oroliga, men det betyder ju ändå att vi får kämpa på ännu hårdare och just nu känns det som att den största delen av min vakna tid går åt till att amma, pumpa och mata. Puh! 

Bortsett från amningen så känns resten av kroppen också väldigt sliten och som om den varit med om en bilolycka ungefär. Jag har haft träningsvärk överallt i ett par dagar, huvudvärken from hell är på ständigt besök eftersom min nacke är spänd som betong, och hela hållningen är som spagetti efter total brist på magmuskler och stöd. Bäckenet gör ont och känns ”uttöjt”, och det här med att hosta, nysa och för all del- gå på toaletten, är nya…”spänningsmoment” i vardagen. 

Alltså, jag njuter verkligen av min superfina prinsessa, men några rosa fluffiga moln har jag då definitivt inte sett till ännu. Som tur är hade jag inte väntat mig det heller, då hade det nog känts ännu tuffare…

To be continued, nästa gång med en mer positiv underton får vi hoppas 😉

   
Tänk att den här lilla snosiga gosungen kan orsaka så mycket lidande…och att man känner att det är värt varenda sekund av det ❤️

 

Här var det inte mycket action

Sex dagar över tiden och jag har inte bloggat på evigheter 😉 Sorry för det, tyvärr beror det inte på att bebis gjort entre utan jag har bara inte haft så mycket att skriva helt enkelt. Dagarna går sin gilla gång och i helgen har vi sysselsatt oss med att fortsätta renovera sovrummen, dra el, städa och fixa. Nu är rummen så gott som redo för golvsliparen som kommer sista helgen i September. Då får hela familjen, hur många vi nu är vid det laget, flytta upp på vinden i några dagar vilket kanske inte känns helt optimalt ur ett timing perspektiv, men sen är det KLART. Sen kommer vi kunna flytta in i våra rum på riktigt, hänga upp saker på väggarna, tapetsera fondväggar och sätta upp gardiner och lägga in mattor. Just nu är allting bara tillfälligt och ”så länge” och flyttlådorna står uppackade i källaren med leksaker, kläder och annat piff. Som jag längtar efter att komma i ordning nu alltså…

Med mig och magen är det bra för övrigt. Förvärkarna har avtagit nästan helt, vilket jag väljer att tolka som ”lugnet före stormen” och inte ”nej men vi skiter i det här med förlossning”. Det är skönt att faktiskt kunna sova lite om nätterna utan att ha så himla ont så det är jag tacksam över. Just inatt var väl dock ingen höjdare men det berodde mest på att Love vaknade minst en gång i timmen, och däremellan hade jag helt sjuka drömmar/mardrömmar, plus att jag plötsligt vaknade med världens näsblod som jag såklart fick gå upp och mecka med. Jaja, så blir det ibland…

Särskilt rastlös är jag konstigt nog inte ännu, men det finns ju helt klart saker att göra när man har hus, trädgård och tvååring. Kan tänka mig att det hade varit betydligt jobbigare att gå över tiden förra gången, då slutade jag dessutom jobba en hel månad innan BF. Men nu mår jag bra, förkylningen har gått över, jag har hunnit vila och släppa tankarna på jobbet ordentligt, och jag känner mig ganska pepp på att föda barn. Har hunnit beta av de värsta sista-minuten känslorna av nervositet, oro, stress, funderingarna över allt som kan gå fel, osv och hittat nån sorts lugn inför vad jag faktiskt kan påverka och vad som får bli som det blir. Känns bra.

Dessutom njuter jag lite extra av tiden vi får tillsammans med Ove-Love nu innan han inte längre kommer kunna vara i fullt fokus. Det är ju en annan grej med familjelivet utanför ekorrhjulet, när man kan hämta tidigt på föris och faktiskt göra saker tillsammans och ha energi nog att vara mer närvarande och inte bara fundera över hur man snabbast tinar upp en djupfryst falukorv eller om vindjackan hinner torka tills i morgon om man tvättar den nu ikväll. Så man får se det positivt helt enkelt, det här med att lillsyrran tar lite tid på sig 🙂

Hej hej

Så har även den 17 september passerat, dagen som jag nog ändå trott lite på som lillans födelsedag. Men kanske blir det den 23:e, som storebror? Fast September istället för Augusti. Eller så blir det en helt annan dag.

Alltså om jag fick en femma för varje fråga om bebisen kommit ännu…puh! Och jag är bara 2 dagar över tiden! Believe me, jag säger till när hon är här okej! Och snart kan jag inte ringa nån heller, för alla svarar med panik i rösten precis som att jag skulle ringa mitt i en värk eller nått. Tacka vet jag sms…

Idag har jag iallafall haft Love hemma från föris hela dagen. Var lite nervös för om jag skulle orka, men det går tydligen magsjuka på förskolan och det vill vi verkligen INTE ha hem just nu. Dessutom är han lite förkyld och hostig och allmänt trött och jättegnällig om eftermiddagarna. Det kändes helt enkelt som att han behöver vara hemma och ta det lugnt och mysa med mamma nu ett tag. Extremt mammig har han blivit på sistone, så det är precis som att han känner på sig att det är nått på gång snart. Helst ska han sitta i mitt knä vid alla måltider (inte helt lätt när man redan har en stor MAGE där), och gärna bli matad med mat från min tallrik. Eh, alltså detta är VERKLIGEN inget som är okej härhemma i vanliga fall, men just nu känns det som totalt onödiga energikrävande konflikter att ta, så när vi äter har jag alltså mer eller mindre en bebis att ta hand om. Tusse liten… Men dagen har gått jättebra och framförallt mycket snabbare än när jag är hemma själv och såsar runt.   

Man borde väl inte säga såhär med tanke på Erkans arbetsplats men ”tack gode hud för Lego”! Favorittidsfördrivet just nu 🙂

Har mått helt ok idag med, bortsett från lite envist snor och hosta. Nu på kvällen har däremot spänningshuvudvärken from hell slagit till, och trots värktabletter och Linnex (superspicy liniment) känns det inte alls bra. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, har haft väldans ont nu av och till i flera dagar. I morgon ska jag leta upp min spikmatta och se om den kanske kan hjälpa lite. Men först-sängen! 

Nattinatt!