Så blåst!

Halleda alltså. Vi har överlevt natten! Jag var rädd på riktigt i gårkväll där vid 22 tiden när det på riktigt lät som att huset skulle rasa, eller åtminstone ett eller två fönster skulle braka in. Detta är den värsta stormen jag har varit med om förutom Gudrun, men då var jag inte ensam i ett stort hus med ansvar för två små barn (Erik är i Kina på jobbresa) så detta var ändå snäppet värre. Men barnen somnade som tur är innan stormen dragit igång för fullt, och sen sov vi tätt ihop alla tre hela natten och de vaknade inte alls mer än där det vanliga (amma, stoppa i nappen). Själv fick jag distrahera mig med tre avsnitt Greys på paddan med lurar i öronen när det blåste som värst. Fy fasen alltså.

Men nu så här dagen efter så är skadorna inte så stora häromkring som man kunnat tro faktiskt. Studsmattan satt ju förstås i häcken, och en lång och tung plåtskiva från nått tak (vårt?) låg på gräset och dessutom hade det möblerats om lite på terassen. Ja och soptunnorna låg lite utspridda över uppfarten. Men det kunde ju varit betydligt värre. Det blåser dock fortfarande rejält, i morse när jag lämnade Love på förskolan och skulle öppna grinden så kom en kastvind som nästan blåste omkull lilleman och som faktiskt välte babyskyddet med lillan i. Fastspänd som tur var så inget hände, hon blev inte ens ledsen.

Puh. Så idag blir det en lugn dag, kan förhoppningsvis sova i kapp nån timma och så måste jag passa på att städa lite när Love är på föris. Just nu ser det ut som att stormen tog ett varv genom hela vårt hus när den ändå var här liksom. Och en futtig liten stjärna är allt adventspynt jag lyckats få till så förhoppningsvis kan jag få upp nån ljusstake också iallafall. Men först-frukost! 🙂

Annonser

Det här med att börja prata…

-Love, kan du säga lejon?

-Lejon

-Kan du säga lampa?

-Lampa

-Laga?

-Laga

– Kan du säga lådbil?

– Låd bil

– Kan du säga lastbil?

– Bastil.

– Nej, Last-bil

– Bast-il

– Nej, Llllllastbil

– Baaaaastil

 

Jaja, man fattar ju iallafall vad han menar 😉

Att födas in i en värld av rädsla

Jag minns när Love var nyfödd, hur jag då kom på mig själv med att känna att jag blev glad av att vakna till en ny dag. Efter att ha känt under en längre tid att det var ganska tråkigt att vakna på morgonen och påbörja ännu en dag i ekorrhjulet, så fick livet plötsligt en helt ny mening och varje dag som kunde spenderas med det här nya lilla livet kändes som en gåva. Jag gladde mig åt hans dagliga påhitt och följde spänt utvecklingen för denna lilla parvel, och fantiserade om framtiden och allt kul vi ska hitta på tillsammans.

I morse insåg jag att den känslan inte finns denna gången. Den har blivit utbytt mot en stor svart klump i magen. En konstant känsla av sorgsenhet och rädsla gnager inom mig. Jag kan inte förmå mig att fantisera om vår framtid, för jag får bara mörka bilder framför mig då. Den här gången känns det som att man måste ta en dag i taget och vara glad för den tid man får tillsammans överhuvudtaget.

Det är så otroligt mycket skit som hänt runt om i världen på sistone, och jag har uppenbarligen ingen strategi för att hantera det. Som nybliven mamma med känslorna all over the place så  känns det som att allt hat, all meningslöshet och all ondska enkelt har kunnat segla förbi mig och plantera en stor, växande kärna av rädsla, oro och hopplöshet. Terrordåden i Paris, händelsen i Trollhättan, det ryska passagerarplanet som sköts ned…för att inte tala om hemskheter som sker ännu närmre,  så som cancer, relationer som tar slut, arbetslöshet, psykisk ohälsa. Och så har vi ju så klart det här med miljöförstöring, gifter i allt runtomkring, dåliga kostvanor, för lite motion… Och mina barn växer upp för att mötas av enorma barngrupper i skolan, mobbning, lärarbrist, näthat, droger, sexuella övergrepp och säkerligen mycket mycket mer skit.

VAR kan man få ett andrum från allt det här? HUR ska man tänka för att orka med? Jag kan snart inte göra nånting längre, allt ger någon form av ångest. En så simpel sak som shopping till exempel. Om jag köper dyra kläder får jag dåligt samvete över att jag inte använder pengarna till något mer meningsfullt. Köper jag billiga kläder så vet jag ju att de med stor sannolikhet är producerade under tveksamma förhållanden och med stor miljöpåverkan. Köper jag inga kläder alls så känner jag mig ruskigt tråkig och ful och urtvättad, och bidrar inte heller till välfärden genom att konsumera. Jag sitter i ett stort fint hus som bara väntar på att inredas och fyllas med liv, men jag kan inte förmå mig att känna glädje när jag vet att hela Centralstationen någon kilometer bort är full av människor på flykt som inte har något mer än kläderna de har på sig. Jag vill att Sverige ska vara ett välkomnande land där vi hjälper de som har det sämre än oss, samtidigt som jag inte är mer naiv än att jag fattar att de resurser vi lägger på den flyktingström vi tar emot nu kommer påverka hur mina barns skolgång kommer bli och vilken omsorg mina föräldrar kommer kunna få när de blir gamla. Jag kan heller inte planera framåt och drömma om semestrar och en växande familj, för jag känner bara att jag än så länge har kommit undan för lätt och en stor tragedi väntar sannolikt bakom hörnet nånstans. Varför skulle jag komma undan liksom?

Nej det är inte hållbart att ha det så här. Om någon har något tips på hur man kan tänka eller vad man kan göra så tas det tacksamt emot. Min direkta strategi för den närmsta tiden får nog bli att drastiskt strypa inflödet av all info som jag just nu inte mäktar med. Ja, jag sticker kanske huvudet i sanden, men jag vill inte vara rädd just nu. Jag ska ju vara på rosa moln i en bebisbubbla! Njuta av att vara ledig och kunna ta dagen som den kommer! Jag vill inte ta ut några hemskheter och tårar i förväg, det kommer nog dagar då de inte kan hejdas i vilket fall. Så nu säger jag hejdå nyheterna, hejdå Facebook varenda dag, hejdå stressande bloggar och tidningssajter, och hejdå jobbdatorn som jag loggade in på senast igår. Istället säger jag hej till pocketböcker, handarbete, netflix serier, handskriven dagbok, matlagning, fotografering och långa promenader i naturen. Och till mina älskade, underbara små ljus i mörkret. Jag behöver hitta min bas, min energi, trygghet och mening. Först då tror jag att man kan göra nytta för andra och verkligen orka möta allt det mörka omkring oss.

 

Barnrum och tröttma

Onsdag. Lilltjejen blev åtta veckor gammal igår. Tiden flyger.

IMG_2974

Det här har hon börjat med på sistone: ett rejält grepp om tröjan eller vad hon får tag i. Som att hon säger ”lämna mig inte mamma, jag vill vara här i din varma gosiga famn”. O-E-M-O-T-S-T-Å-N-D-L-I-G-T!  ❤

Idag är det banne mig ruskväder. Grått och blåsigt och kallt. Jag hade tänkt ta en promenix ner till färgaffären och kolla tapetprov till barnrummet, men det vete katten om jag vill ge mig ut i det här vädret. När man ändå inte tvunget måste liksom…
Men vi börjar komma i ordning mer och mer i just barnrummet faktiskt. Igår köpte jag en taklampa, och Erik satte upp rullgardinen igen som han tog ner när han målade fönstren för några veckor sen. En ny matta har fått sin plats framför byrån, och den inbyggda garderoben är helt klar. Nu fattas mest lite hyllor på väggarna, en lite mysigare sänglösning, mer belysning och gardiner i fönstren. Ja, och så vill vi gärna att där ska vara en tapet på någon av väggarna, just nu känns det lite väl vitt.

Annars då? Jag är trött. Jepp. Idag är det sådär så jag nästan känner mig lite yr och har ont i huvudet. Försöker fylla på med energi i form av mat och kaffe och ja, tyvärr lite socker också. Det är svårt att stå emot när kroppen skriker efter allt som gör en piggare. Men så får det vara just nu. Kanske blir det lättare att stå emot när man bara behöver vakna en eller två gånger per natt, och inte som nu tre-fyra gånger minst. När nu det blir… Man blir ju ärligt talat lite dum i huvudet av denna upphackade sömn, men så länge jag påminner mig om varför det känns så här så är det okej. Det är lätt att glömma på dagen dock, man vill köra på och fixa och greja och passa på när man är ”ledig” och har all tid i världen. Men jag orkar inte. Och baserat på erfarenhet så tror jag att det kommer bli ännu värre innan det blir bättre igen. Med Love var jag nog som tröttast när han var kring fyra månader ungefär. Puh. Jaja, jag får försöka sno åt mig de sömntimmarna jag kan på ett dygn. Förhoppningsvis kan jag få till en timmes powernap senare idag ihop med lillan.

Men först ska jag göra nått vettigt. Vad nu det är… 😉

 

 

Bättre och bättre dag för dag…

IMG_8751

Min lilla sötrumpa. Vi lär känna varann mer och mer för varje dag hon och jag, och nu när vi har börjat oss på lite utflykter så märker jag ännu mer vad hon gillar och inte gillar och hur hon reagerar i olika situationer. Det har gått jättebra att ha henne med både i veckan när jag lunchade med (fd) kollegorna och idag när vi hälsade på senaste nytillskottet i kompis-bebisskaran och sen var på kusinkalas. Hon är helt ok med att åka bil, hon trivs i famnen hos de flesta som vill gosa med henne (och som är godkända av mamman ur bacillsynpunkt…) och hon är allmänt nöjd och glad bara hon får sova och äta när hon vill. Troligtvis en ganska typisk snart-sju-veckors bebis, men ändå. Det känns bra. Nu har vi kommit ur de första veckornas lilla bubbla och är redo att börja hitta på lite saker.

Veckan som kommer tänkte jag försöka fixa så mycket som möjligt här hemma för att komma i ordning. Kolla upp lite möbler, beställa gardiner, packa upp flyttlådor, etc. Sen åker Erkan till Tyskland i slutet av veckan så då får jag rodda båda barnen själv några dagar men det ska nog gå bra. Hade det varit för tre veckor sen så hade jag varit tveksam, men nu känns det helt okej.

Nu ska jag leta upp nått mumsigt i kylen och plöja några avsnitt av Greys. Råkade dricka tre (!) koppar kaffe av bara farten på kalaset nu i kväll så jag lär ju inte somna än på bra många timmar, hehe…

Hemma och borta

 Idag har jag bara varit hemma och myst framför brasan med denna sötgurkan. Det var välbehövligt efter fyra dagar hemma med storebror, tror både jag och lillan var ganska nöjda med lite lugn och ro idag som kontrast. 😊 
I morgon bär det iväg på lite mer långväga äventyr; vi ska äta långlunch med mina kollegor i Helsingborg och tacka av varann eftersom vi inte kommer att jobba ihop längre framöver. Det ska bli intressant att se hur det kommer gå, det känns som att jag och lillan knappt varit utanför dörren de senaste sex veckorna så jag är nästan lite nervös! Men det blir nog kul! 👍

Nytt kök comin’ up!

Haft en bra helg, men intensiv som vanligt så nu är man rätt mör…

I fredags blev det ganska många timmar på IKEA. Jag trodde att det skulle vara höstlovskaos men det var lugnt överallt förutom i restaurangen. Dock har jag ju en snubbe som är extremt tidseffektiv (och i det här fallet riktigt smart) så istället för att stå i den lååånga kön till den varma maten smet han bara in i slutet av kön och tog två räkmackor och sen kunde vi gå    direkt till kassan. Den insparade kö-tiden gjorde att jag precis hann äta upp innan lillan vaknade och ville ha mat. Det händer typ aldrig annars, oftast börjar hon smacka hungrigt precis när jag tar upp besticken och själv ska få i mig nånting. 😏

Vi åkte hem från IKEA med ett nytt kök i vår lilla skåpbil, och vi räknade ut att detta blir det sjunde köket vi fixar sen vi flyttade tillbaks till skåne 2007. Har hyfsad koll på läget nu alltså 😊

Jag ska inte påstå att jag gjort något för att bidra till arbetet direkt, men nu är underskåpen nästan helt på plats, stenbänkskivan kapad (!) så att nya kylen får plats, och lådorna är monterade och nästan fulla m prylar igen. Mitt i denna röra hade vi idag en kaotisk lunch med en gnällig och lite febrig tvååring som inte ville äta och som för ovanlighetens skull fått sin mat på en porslinstallrik…tja, låt mig bara säga som så att vi nu behöver komplettera vår servis med en assiett. Hmpf.

Lite bilder för att beskriva läget:

image image image image image

Lite röra får man tåla. Det kommer bli superfint när det är klart! 😊