Tre veckor!

Poff så har ännu en vecka gått och lillan är nu tre veckor gammal. En liten sammanfattning sen sist:

– som för de flesta tre-veckors bebisar så går livet ut på att äta, sova, kissa/bajsa och så några stunder av vakenhet när hon betraktar omgivningen med stooora förvånade mörka ögon. 

– amningen funkar mycket bättre nu än för bara en vecka sen. Det gör mindre ont och lillan blir nöjd när hon äter så det verkar ju finns tillräckligt med mat. Ska till bvc idag så då får vi se om hon gått upp nått i vikt nu äntligen. 

– att amningen funkar bra betyder också att jag inte får nånting annat gjort överhuvudtaget. Ammar man varannan-var tredje timme, ofta 30-60 min per gång, ja då blir det inte tid över till mycket mer än att själv äta, sova och gå på toa. Så de där kläderna som skulle in i garderoben för en vecka sen, ja dom ligger fortfarande på golvet/i flyttlådor/i tvättstugan och väntar…

– jag har klarat första kvällen ensam med båda barnen! Dvs hämtning på föris, lekstund, middag för oss alla tre, bad av Love, och nattning. Och det gick bra! Hela huset såg ut som ett bombnedslag efteråt visserligen, men det är ju en värdslig sak i sammanhanget 🙂

– jag har börjat förlika mig med att amningen kedjar fast mig vid soffan och har börjat inventera netflix och viaplay lite lätt. Är nu på säsong 7 av Greys Anatomy och har kollat hälften av avsnitten av ”Parneviks”. 

– Rent fysiskt mår jag förvånansvärt bra och känner faktiskt inte alls av att jag födde barn för bara tre veckor sen. Inte ont nånstans, har slutat blöda och har inga eftervärkar eller andra ”men” längre. Saknar visserligen mina magmuskler, men har köpt en gördel som ger ett jättebra stöd när jag väl kommer ihåg att ta på den. Kroppen är verkligen helt otrolig på att återhämta sig, och det trots att jag varken äter eller sover nått vidare just nu. 

Nu ska jag passa på att duscha medan bebis har däckat av amningskoma här… 😉

  
Ahh, den där djupsömnen var visst kortvarig…kanske får bli en dusch ikväll istället 🙂

Annonser

Två veckor!

Idag blir lilla loppan två veckor minsann! Vi börjar väl landa lite nu i det här nya familjelivet och fatta att vi faktiskt har två kids nu. Men en dag i taget är verkligen devisen som gäller och allt vi gör baseras på dagsformen, hur frustrerande det än må vara. Idag till exempel, hade jag en hel del planer på ärenden jag tänkt göra och hemmafix jag ville bli klar med (vi har ju till exempel inte ett enda klädesplagg inlagt i våra garderober som monterades i helgen, det kunde ju vara lite praktiskt att ha kan jag känna…). Nu är klockan halv tre och vad har jag gjort idag? Jag har ammat. Ätit frukost. Spillt ut en kaffe. Ammat. Sett en dokumentär på svt play (medan jag åt frukost). Ammat. Letat efter taklampor i diverse inredningsbutiker online. Testat att ligg-amma med resultatet att både jag och bebis somnade som stenar, hur länge har jag ingen aning om. Letat fram datorn och kollat mailen för första gången på två veckor. Och nu skriver jag det här med vänsterhanden samtidigt som jag ammar. Fortfarande iklädd pyjamas. Min förhoppning är att skrotan ska äta tills hon somnar nu så att jag kan lägga henne ifrån mig tillräckligt länge för att ta en 1-minuts dusch åtminstone, för jag luktar inte precis rosor och jasmine om man säger så. Och bre en macka kanske eftersom jag nu inser att det inte blivit nån lunch idag nej. Men alla tidigare försök att lägga henne ifrån mig en stund under dagen, och natten med för den delen, har lett till missnöjda knorranden så jag är skeptisk. Idag är tydligen en sån där ”glue day” när hon vill vara nära. Bara att gilla läget helt enkelt. Och hoppas på att kunna lägga in lite kläder i garderoben i morgon kanske… 🙂

 

Ett hej från bubblan

Nu är lillan en vecka gammal och man har väl lite grann börjat fatta att hon är här på riktigt nu. Och jag är helt förälskad i denna lilla tjej med sin tjocka mörka kalufs och sina stora kloka ögon. Vi håller som bäst på att lära känna varann och det är faktiskt hur mysigt som helst ❤️ 

Jag är ju dock inte den som hymlar med att tiden efter förlossningen är jäkligt tuff, även efter en så snabb och enkel variant som jag hade. Man brukar jämföra förlossningen med ett maraton, men jag vill hellre säga att hela den här processen är som ett triatlon i såfall. Själva graviditeten är en gren som kan vara riktigt tuff, sen förlossningen, och sist ”helvetesveckorna” som enligt mig är de två första veckorna efteråt. Ja, de veckorna när alla säger att man ska myyyysa med sin nya bebis och pappan som är hemma och halleda vad gosigt allt ska verka då. Men i verkligheten är det blod, svett och tårar. Och mjölk. Absolut lite mys med, men väldigt mycket mer jobb än mys om du frågar mig. Amningen är ett stort kapitel i detta. Vi pratar såriga bröstvårtor, spända jättelökar som vaxer tre kupstorlekar på ett dygn plötsligt, amningar som gör så ont att man bara vill skrika rakt ut, ångesten över att ha ett hungrigt barn i famnen och inte vilja ge det mat för att det gör så ont…ja, kämpigt helt enkelt. Att som vi sen idag få beskedet att slitet inte gett nån utdelning utan att bebis faktiskt gått ner ännu lite grann i vikt, ja det var ju ingen jättepepp precis. Men nu är hon ju ingen fågelunge så bvc var inte oroliga, men det betyder ju ändå att vi får kämpa på ännu hårdare och just nu känns det som att den största delen av min vakna tid går åt till att amma, pumpa och mata. Puh! 

Bortsett från amningen så känns resten av kroppen också väldigt sliten och som om den varit med om en bilolycka ungefär. Jag har haft träningsvärk överallt i ett par dagar, huvudvärken from hell är på ständigt besök eftersom min nacke är spänd som betong, och hela hållningen är som spagetti efter total brist på magmuskler och stöd. Bäckenet gör ont och känns ”uttöjt”, och det här med att hosta, nysa och för all del- gå på toaletten, är nya…”spänningsmoment” i vardagen. 

Alltså, jag njuter verkligen av min superfina prinsessa, men några rosa fluffiga moln har jag då definitivt inte sett till ännu. Som tur är hade jag inte väntat mig det heller, då hade det nog känts ännu tuffare…

To be continued, nästa gång med en mer positiv underton får vi hoppas 😉

   
Tänk att den här lilla snosiga gosungen kan orsaka så mycket lidande…och att man känner att det är värt varenda sekund av det ❤️