Lillasysters förlossningsberättelse

I morgon blir lillan hela fyra veckor gammal (!) och vad kan då passa bättre än en ”walk down memory lane”? Här kommer alltså storyn om dagen när lillasyster kom till världen!

Det är tisdagen den 22 September, BF +7. Vaknade av Love som vanligt vid kl 7, kände att jag hade ont (värkar) och att de var starkare än tidigare veckors förvärkar. Morgonen flöt på som vanligt, men innan Erik och Love cyklade till föris/jobbet så sa jag att det nog är nånting på gång idag så att Erik skulle prioritera så mkt han kunde på jobbet och vara beredd på att kanske behöva komma hem tidigare.

Jag kände på något sätt stundens allvar och insåg att om jag vill få något gjort idag (och de närmsta dagarna/veckorna) så är det nu det gäller. Hade en märklig energi och var nästan lite adrenalin-speedad, och under den här förmiddagen hann jag nog med att göra mer än jag gjort totalt under de veckor jag varit hemma från jobbet hittills! 🙂
Jag:
– städade kylen
– tvättade tre maskiner tvätt
– dammsög hela nedervåningen
– Hängde om lite tavlor
– lade in och vek tvätt
– bäddade till barnvakten i bäddsoffan
– packade i det sista i bb-väskan (extrakläder till erik bland annat, vilket skulle visa sig vara totalt onödigt, precis som det mesta annat i den här väskan, utom godiset förstås. Dessutom glömde jag lägga ner necessären, som ju nästan är det viktigaste… 🙂 )
– Skalade och delade äpplen som jag sen lade i frukttorken (?!)
– Tog fram mat ur frysen till kvällens middag
– Snabbrepeterade förlossningstips ur ”Föda utan rädsla” och ”Att föda”. Kände mig lugn och redo när jag läste, skön känsla.

Ja jag fick massor gjort helt enkelt. Och värkarna kom och gick, oregelbundna, ganska onda, under 1 minut långa allihop. Vissa kom med en halvtimmas mellanrum, andra något tätare. Jag fick ibland stanna upp och ”ta” värken framåtlutad över något, som diskbänken eller bordet eller så, eftersom de kunde göra rätt ont. Men de var ju korta, så det var ok. Jag försökte klocka dem med en app ett tag, men de var så oregelbundna så det kändes inte motiverat.

Jag fikade massor under förmiddagen och åt en ordentlig lunch för ovanlighetens skull. Hade en känsla av att det här med energi är bra grejer för resten av dagen… Försökte underhålla mig med att kolla på TED talks och lyssna på nån podd, men kunde inte riktigt fokusera. Pratade m Erik vid 12 och sa att jag hade ont men att det var ok och att jag trodde att han skulle kunna jobba hela dagen, men att han inte behövde komma hem så jättesent helst.

Efter lunchen blev jag väldigt trött. Jag hade tagit TENSen på mig under förmiddagen för att börja få in tekniken. Hade inte riktigt behövt den innan, men nu startade jag den ändå. Jag fixade lite grejer till hemma med min sista energi kändes det som, och sen skulle jag bara lägga mig och vila och helst sova lite tänkte jag, innan Loves farmor skulle komma hem med Love från dagis. Hon var förvarnad om att något nog var på gång och skulle sova över inatt. Sååå himla skönt att allt startade på en av hennes ”hämtningsdagar” när hon kunde stanna och ta hand om Love! Det har annars varit en av de största orosmomenten inför lillasysters ankomst.

Jag lade mig och vilade, nu var klockan nog runt 14.00 ca. Fick en lite olustig känsla i kroppen och kände att jag nog inte skulle kunna sova nånting trots att jag var väldigt trött. Värkarna var betydligt starkare nu, och framförallt längre, över en minut långa nästan allihop. Fortfarande oregelbundna dock. Nu hade jag på min värktimer app och försökte ha lite koll, samtidigt som TENSen fick jobba på riktigt. Efter kanske 20 minuter eller så så tänkte jag att det nog var något fel på TENSen för det gjorde plötsligt jätteont där den satt. Insåg efter ett par minuter att det inte är den som gör så ont utan värkarna. Kunde knappt ligga still under värkarna längre, försökte ”dyka” och känna mig tung och det gick ibland men inte varje värk.

Kl 15.07 ringer jag förlossningen i Malmö för att höra mig för om läget. Får prata med en barnmorska som ställer alla de obligatoriska frågorna, och som även håller kvar mig lite i luren för att lyssna hur jag har det när jag får en värk. Jag får dock ingen stark värk precis under samtalet, så även om jag är lite skärrad och hon hör att jag har ont så låter det nog som att det är lugnare än vad det är. Hon tycker jag ska avvakta lite till hemma, men återkomma så snart läget ändras. Direkt när jag lägger på så kommer det så klart en jättevärk och jag låter nog ungefär som en brunstig älg eller nått för att det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Blir lite orolig här, framförallt över att jag är ensam.

Jag messar Erik vid 15.30 och skriver:
”Hej, du får gärna komma hem snart. Ingen panik, men mer än två timmar till fixar jag nog inte att vara hemma. Puss”.
Det är ju så knäppt för jag minns hur jag skrev fel flera gånger när värkarna kom och jag kom av mig så jag fick ändra och rätta, alltså jag fattar egentligen inte varför jag försökte hålla masken i ett sånt sms?
Hur som helst så svarar han någon minut senare:
”ok, hemma om ca 1 h, hör av dig om jag måste komma fortare”
Och jag svarar:
”ja jag ångrar mig nog, max 1 h sen åker vi”
Erik:
”Ok, jag kommer hem nu”
Vi kan ju säga som så att det är tur att han känner mig… 😉

Klockan 15.37 ringer jag förlossningen igen och säger att jag vill komma in. Inga problem säger de, och jag säger att vi kommer inom en timme jag ska bara vänta in min sambo först.

Nu har jag riktigt ont och börjar fatta att det är nära det här. Ligger i sängen med nedrullade gardiner, lite öppet fönster, blundar och bara tok-brölar mig igenom varje värk. Börjar dra mig själv i håret i nått märkligt försök att hantera värkarna och blir lite orolig, eller kanske mest förvånad över hur ont det gör och hur svårt det är att hitta en fysisk strategi för hur jag ska hantera det.  Plötsligt känner jag hur hela kroppen tas över av en värk och jag inser att jag har krystvärkar. Hemma i min egen säng! Vet inte vad jag ska göra riktigt, hinner tänka ”fan, helvete, nu har jag varit hemma för länge ändå, hur ska jag lösa det här”? Konstigt nog känner jag mig dock aldrig rädd. Men jag funderar på om jag ska ringa 112 för att få en ambulans eller om jag ska ringa förlossningen igen. Jag ringer förlossningen för tredje gången, nu är klockan 15.46. Jag berättar att jag har krystvärkar och hoppas hon ska säga att hon skickar en ambulans men hon säger bara att vi ska komma in nu. Jag orkar inte prata mer (samtalet är bara 2 min) så jag säger bara ok och lägger på, och precis när vi är klara så kommer Love hem med Eriks mamma. Love hör ju hur jag låter och han får inte komma upp till mig och får förklarat för sig att ”mamma har ont i magen”, något som jag sen hör honom upprepa flera gånger. Stackas liten, jag fick så dåligt samvete…

Erik kommer hem någon minut senare, han springer upp till mig och försöker få med mig ner. Mitt i en värk kommer han så jag är inte så intresserad av att röra mig alls faktiskt och jag hör att han blir stressad. Han vill ju såklart inte att barnet ska komma här och nu, så han försöker verkligen säga till mig att vi måste åka. Han försöker nästan lyfta upp mig, men det går ju inte, 80 kg preggo med värkar är inget du bara plockar upp och bär med dig direkt. Men när ena värken slutar så tar jag mig upp ur sången. Dock kommer det en ny nästan direkt och jag lägger mig i sängen igen för att ta den. Känner hur stressad Erik blir här, han måste ju få med mig ner…
Men efter den värken tar jag mig samman för jag vet ju att jag bara måste ner och ut i bilen. Det kommer ingen ambulans och bebisen vill ut NU. Jag är förvånad över hur klartänkt jag ändå känner mig mitt i alltihop. Och det går bra, jag nästan springer ner för trappan, hinner sätta på mig ett leende och säga hejdå till Love, in i bilens framsäte och sen kör vi. Bilbälte är ju bara att glömma, jag måste typ halvligga på sidan i nån konstig pose för att fixa detta.

Men bilresan går ändå förvånansvärt bra. Erik kör lugnt och säkert, jag känner mig klar och med på vad som händer, lugn. Får bara två värkar under hela resan (som tar typ en kvart) och de är hanterbara med lite bröl. Inga jättestora krystkänslor trots att jag nu är mer upprätt. Vi kan till och med småprata lite under resan och den känns helt okej. Eller, småprata är nog en överdrift, det är nog mest Erik som säger åt mig att vara lugn och andas djupt och att jag är duktig. Vid Pildammsparken och in mot sjukhuset är det vägarbete och lite trafikstockning, klockan är ju dessutom rusningstrafik så tajmingen är inte optimal. Men det går okej det med. Fast Erkan har sagt efteråt att han var sjukt nära att köra upp på trottoaren och bara gasa förbi alla här, haha!

Erik stannar utanför entrén och jag tar en värk i bilen medan han går och förvarnar personalen som kommer och möter mig med en rullstol. Jag sätter mig i den och blir inrullad till förlossningen med en väldig fart, förbi ett antal personer som sitter utanför och väntar och ser lätt skräckslagna ut när de ser mig. Vi kommer in på ett förlossningsrum direkt, rum 2 (eller4?) som Erik menar är samma som Love föddes i (fast det tror inte jag).
I rummet får jag av mig kläderna och barnmorskan hissar upp huvudändan på sängen så jag kan tå på knä och hänga över den. Undersköterskan kommer in och jag hör att BM säger att jag är fullt öppen och det blir bebis nu. Hon säger att om det kommer en krystvärk så är det bara att trycka på, och det gör jag. Känner hur Erik klappar mig lite tafatt överallt på ryggen och säger att jag är duktig. Huvudet kommer långt ner vid första krystvärken, men inte hela vägen, och BM tar hål på fostersäcken för att det ska gå lättare. Vid nästa krystningsvärk trycker jag på och känner hur hon kommer ner och nästan ut, men jag vågar inte riktigt ta i, eller vet inte riktigt hur jag ska göra så hon stannar mitt i och…ja. Aj som fan helt enkelt. Där och då gör det ju så himla ont att man av ren instinkt inte vill trycka på för man vill inte skapa mer smärta för sig själv, men samtidigt vet man ju logiskt sett att nu finns det absolut ingen återvändo. BM säger åt mig att inte krysta om jag inte har någon värk, och jag har aldrig längtat efter en värk så mycket som då. Vid nästa värk tar jag i igen, och BM pushar mig att ta i lite till och lite till och lite till och sen säger det bara splosh så känner jag hur trycket lättar och barnet kommer ut mellan mina ben. HELVETE utropar jag högt! Helt chockad. Vad hände!? Klockan är 16.34 och för 45 minuter sen låg jag hemma i mitt eget sovrum…galet alltså.

Men det är kärlek vid första ögonkastet helt klart. Detta lilla slemmiga, gråtande mirakel, med jättemycket mörkt hår är ju alltså något av det vackraste jag sett! ❤ Håller henne och betraktar denna nyfödda lilla varelse och försöker ta in vad som just hänt. Vi har nog bara varit på förlossningen i tio minuter och sitter redan här med vår lilla tjej. Jag känner mig så klar i huvudet och alert och är så otroligt tacksam över detta.

Efter en stund förbereder de så att Erik kan klippa navelsträngen, och sen får han ta lillan när moderkakan ska ut. Det går på en krystning och gör bara lite ont. Jag blir undersökt och har någon bristning som behöver sys med ett par stygn. Får bedövningsspray och lustgas för att kunna slappa av. Aj lööööve lustgas alltså!!!!

Jaha. Så var det över. Bebisen var vägd och mätt, 3715 gr, 52 cm. Pigg och vaken med stora mörka ögon. Vi blev lämnade ifred för att landa lite. Vilken grej va!?! Vi chillar och tar det lugnt och bara beundrar vår nya lilla familjemedlem. Mumsar i oss allt ätbart vi hittar i bb-väskan och sms:ar alla nära och kära om att lilltjejen är här och att allt gått bra. Vi får in den efterlängtade fika-brickan och sen provar jag att gå upp och röra lite på mig, duscha och gå på toa och allt sånt där man ska ha klarat av innan man får åka hem. Vid 22.30 promenerar vi sen ut från sjukhuset med en sex timmar gammal liten parvel i babyskyddet. Så himla härlig känsla; märkligt men samtidigt så självklart…

Nu börjar vår nya vardag som en familj på fyra ❤


Smile! Allt gick så fort så vi har ju inga bilder från förlossningen alls, men en bild precis efteråt fick vi till iallafall. Lagom chockad och omtumlad 😉


Brickan!


Hej papi!

Hallå ja!


Trött och lycklig

Annonser

Ett hej från bubblan

Nu är lillan en vecka gammal och man har väl lite grann börjat fatta att hon är här på riktigt nu. Och jag är helt förälskad i denna lilla tjej med sin tjocka mörka kalufs och sina stora kloka ögon. Vi håller som bäst på att lära känna varann och det är faktiskt hur mysigt som helst ❤️ 

Jag är ju dock inte den som hymlar med att tiden efter förlossningen är jäkligt tuff, även efter en så snabb och enkel variant som jag hade. Man brukar jämföra förlossningen med ett maraton, men jag vill hellre säga att hela den här processen är som ett triatlon i såfall. Själva graviditeten är en gren som kan vara riktigt tuff, sen förlossningen, och sist ”helvetesveckorna” som enligt mig är de två första veckorna efteråt. Ja, de veckorna när alla säger att man ska myyyysa med sin nya bebis och pappan som är hemma och halleda vad gosigt allt ska verka då. Men i verkligheten är det blod, svett och tårar. Och mjölk. Absolut lite mys med, men väldigt mycket mer jobb än mys om du frågar mig. Amningen är ett stort kapitel i detta. Vi pratar såriga bröstvårtor, spända jättelökar som vaxer tre kupstorlekar på ett dygn plötsligt, amningar som gör så ont att man bara vill skrika rakt ut, ångesten över att ha ett hungrigt barn i famnen och inte vilja ge det mat för att det gör så ont…ja, kämpigt helt enkelt. Att som vi sen idag få beskedet att slitet inte gett nån utdelning utan att bebis faktiskt gått ner ännu lite grann i vikt, ja det var ju ingen jättepepp precis. Men nu är hon ju ingen fågelunge så bvc var inte oroliga, men det betyder ju ändå att vi får kämpa på ännu hårdare och just nu känns det som att den största delen av min vakna tid går åt till att amma, pumpa och mata. Puh! 

Bortsett från amningen så känns resten av kroppen också väldigt sliten och som om den varit med om en bilolycka ungefär. Jag har haft träningsvärk överallt i ett par dagar, huvudvärken from hell är på ständigt besök eftersom min nacke är spänd som betong, och hela hållningen är som spagetti efter total brist på magmuskler och stöd. Bäckenet gör ont och känns ”uttöjt”, och det här med att hosta, nysa och för all del- gå på toaletten, är nya…”spänningsmoment” i vardagen. 

Alltså, jag njuter verkligen av min superfina prinsessa, men några rosa fluffiga moln har jag då definitivt inte sett till ännu. Som tur är hade jag inte väntat mig det heller, då hade det nog känts ännu tuffare…

To be continued, nästa gång med en mer positiv underton får vi hoppas 😉

   
Tänk att den här lilla snosiga gosungen kan orsaka så mycket lidande…och att man känner att det är värt varenda sekund av det ❤️

 

Bakismåndag

Måndag, vecka 38 (37+5). Känner mig helt bakis även denna måndag, det är ju liksom så svårt att ta det lugnt på helgerna. Denna helgen blev det en relativt sen lördagskväll på middag i Lund, och sen en lite för lång promenad på söndagen och en ganska trött och oberäknelig tvååring att deala med hela dagen. Men det har varit fint väder och jag har mått bra och orkat socialisera mycket med vänner och familj, så på så vis har det varit en jättebra helg. Men nu vill jag verkligen inte hitta på nånting mer. Jag vill inte ha besök, jag vill inte åka nånstans, jag vill inte göra något planerat och bokat och uppstyrt. Jag vill bara vara hemma och ta det lugnt och kanske cykla en runda eller ta en lagom lång promenad. Men inte mer än så. Jag behöver samla mig och förbereda mig mer på vad som kommer att hända nu snart. Jag orkar inte småprata om väder och vind eller politiska utspel eller kändisskvaller. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig bara om mig själv just nu och min familj, det är den ärliga sanningen 🙂 . Och jag tycker att det är svårt att hitta fokus denna gången, jag försöker förbereda mig på samma sätt som sist ungefär, men känner att det inte funkar. Det är inte det jag behöver just nu, men jag kan heller inte riktigt känna vad det faktiskt är jag söker. Antar att det är en del rampfeber nu. Känner mig som en tickande bomb. Blä, detta är den värsta tiden på hela graviditeten; total ovisshet om allting. När ska det dra igång, när är det dags? Man vet att man behöver hushålla med energin men kan ju samtidigt inte bara ligga i sängen hela dagen. Man har ingen aning om hur lång tid förlossningen kommer att ta eller hur den kommer bli eller ens VAR den kommer bli av… Samtidigt som man är tung och trött och långsam och nånstans mest bara vill ha tillbaka sin kropp och kunna ligga ner utan halsbränna och bli lite smärt och smidig igen. Men så kommer man på hur ont det kommer  att göra och hur jobbig en förlossning är och känner plötsligt att den där halsbrännan kanske jag nog ändå kan leva med resten av livet bara jag slipper föda ut det här barnet…hehe? Kejsarsnitt? Jamen okej, tack det tar vi! Puh…rampfeber som sagt.

  
Min bokhög på nattduksbordet just nu…

Ja, så det blir en lugn vecka för min del, har en utflykt inplanerad till i morgon när jag ska på massage, men i övrigt är det hemmets lugna vrå som gäller. Ja och på fredag ska jag till barnmorskan, och sen ska vi skriva de sista papperna med nya ägaren av vinden. Så det är en lite jobbig vecka det här, nu har tiden för överlämningen kommit och snart har vi ingen nyckel längre, snart är vinden verkligen inte alls vår. Hm, ja…time to move on helt enkelt.

Nu ska jag ”move on” to the kitchen och äta lite mellis känner jag, och så var det ju det här med att klä på sig nått annat än morgonrocken…kanske skulle testa det idag med? 😉

  
En trött morgonrocksselfie

Loves sista natt i magen

Precis den här natten för ett år sen var jag inlagd på sjukhuset. Förlossningen. Ensam, rädd och väldigt liten på jorden. Minns att jag mådde så dåligt den natten med frossa, feber och världens huvudvärk. Borde så här i efterhand nog sagt till en sköterska, dels för att jag ju faktiskt var inlagd av en anledning och mår man då inte bra kanske man ska säga nått. Men också för att jag kanske kunde fått ett par ipren och vilat lite bättre inför vad som komma skulle. Men jag var tyst och led. Inte optimal uppladdning för att föda barn…

Sov knappt nånting den natten, låg mest och lyssnade på alla ljud. Sköterskornas dämpade prat i korridoren. Pipande larm från olika rum hela natten. Kvinnor som precis kommit in och hade jätteont, eller de som hasade runt med gåbord i korridorerna och försökte sätta fart på det hela. Tyckte det var märkligt att veta att det låg kvinnor och födde barn bara några rum bort. Att allting rullar på som vanligt på en förlossning, dygnet runt. Bebisar skiter i kontorstider. Varenda minut på ett dygn är en potentiell föda-barn minut. Och snart var det min tur. Inte alls redo. Nio dagar till bf och inställd på att dessutom gå över tiden som förstföderska.

Den natten alltså. En natt jag aldrig kommer att glömma.