Kärt fyramånadersbarn- nu med namn!

IMG_9046 - version 2

Sötkorven på bilden är drygt fyra månader gammal numera, och hon…

…har äntligen fått sina namn registrerade hos skatteverket, OCH fått en pappa registrerad hos familjerätten. De rebelliska anarkistföräldrarna sätter sig helt enkelt upp mot statens regler. ”Tre månader att skicka in papper om namnet säger ni? HA vi väntar en månad till minsann! Fight the power!” Att det skulle ha något att göra med att vi är veliga och lata förnekas starkt.

…blir trots att hon nu faktiskt heter något ändå kallad ”Bä” ca 85% av tiden. Övrig tid kallas hon ”Lillasyster”, ”Lillan”, ”Syrran”, ”Stumpan”, ”Gosan”, ”Lilla vännen” eller ”Gosesnos”. ”Linnea”, som hon ju faktiskt heter nu, säger vi kanske en gång om dagen, högst. Men vi vänjer väl oss så småningom. Och när det nu är ”Bä” hon kallas, så vill jag bara poängtera att det kommer som en förkortning av ”bäbis”, men om vi måste gå in på andra betydelser så föredrar jag ju den här HÄR framför den HÄR. Så blev det förtydligat! 🙂

…har hittat sina röstresurser. Från att ha varit en vän liten docka med på sin höjd lite gnyenden och en och annan mild gråtstund, har barnet på bilden ovan förvandlats till en oförutsägbar bergsprängare. Från noll till hundra på inga sekunder alls, och ofta förstår man ingenting. Va? Vad hände? Varför skriker barnet som log mot mig alldeles nyss?!? Ibland blir hon tyst igen ganska snabbt. Ibland inte…hehe… Hon gillar nu också att låte lite grann mest hela tiden. Grymta, mjaoua, sjunga, yla, flåsa…tja variationerna av ljud är ganska många men helt tyst är hon alltså sällan numera.

…och när vi ändå pratar röst så har hon börjat skratta högt. Så himla kul låter det, det är som ett riktigt ”hehehe” garv, inte alls som man kan tänka sig ett bebisskratt. Helst skrattar hon när brorsan gör något tokigt, eller nått han inte får, vilket såklart bara triggar honom att göra ”vad det nu är han gör” ännu mer. Tänk att de redan gaddat ihop sig såhär!?

…har upptäckt händerna och kan fascinerat studera dem i evigheter. Vem behöver leksaker när man har HÄNDER?

…har nu i helgen haft sin första riktiga förkylning. Massa snor, lite feber och mycket ynk. Nätterna när Erik var borta var väldigt rossliga och täppta, och jag fick jobba på bra för att inte kidsen skulle väcka varann med sina ljud och bökanden. Men nu är hon mycket bättre igen, har sovit massor idag och mellan varven varit en gladfis som vanligt så nu känns det som att vi kan bocka av den första förkylningen och ladda om inför nästa… 😉

…är storleksmässigt lite större än brorsan var som fyramånaders. På förra veckans BVC besök låg hon på ca 6700 g och 64 cm. (När Love var 5 månader vägde han 6400 g)

…har börjat sitta med oss vid matbordet i egen barnstol och sitter hyfsat stadigt, även om vi för det mesta hjälper till med nån kudde eller filt. Men det märks att hon gillar att vara med i gemenskapen och hon kan sitta med långa stunder utan att bli trött och gnällig. Snart är väl tanken att hon ska få börja smaka lite på olika saker också, men jag avvaktar lite med den introduktionen, mest för att jag inte vill att Love ska se att vi ger henne mat och riskera att han också försöker ge henne saker ”att äta”. Det är lite klurigt det där, just nu vet han ju att hon bara ammar och inte har några tänder och därför inte kan äta, och han är fine med det. Får nog ta de inledande ”smaksensationerna” som det kallas numera, när Love är på föris för att undvika förvirring i början.

…sover hon bra. Hela nätter? Ja det får jag nog säga. Ja alltså hon vaknar ju och äter 2-3 gånger, men förutom det sover hon mellan ca kl 20 och 08 ungefär. I sin egen säng bredvid vår. Helt godkänt tycker jag.

…blir bara sötare och gosigare och härligare att ha att göra med för varje dag som går! 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Vintervardagen

Tänk att vi har fått riktig vinter i år i Skåne, vad härligt! Förra året tror jag det var snö en dag eller så, mer blev det inte. Extra speciellt känns det såklart att bo i sitt eget hus nu första vintern, och verkligen få se allt häromkring i snötäcke. Det finns en miniliten pulkabacke ett par hundra meter bort, precis lagom för en tvååring (och äldre barn än så också med tanke på hur poppis den är på helgerna, i Malmö får man vara nöjd med det lilla när det kommer till backar, haha) och den har vi besökt flitigt nu de senaste dagarna. Det är till och med så att Love börjat tröttna (!) nu för idag ville han hellre leka på lekplatsen intill än åka pulka med mig. Han har inte riktigt fattat grejen med att ”passa på att njuta av snön så länge den ligger kvar”. Well, he will learn…

Lillan somnar så gott varje gång vi packar in henne i vagnen i åkpåse och filtar, och sen kan hon sova i timmar. När vi kommer hem brukar jag lyfta in henne så hon får sova vidare i sängen inne, medan Love får sova klart utomhus. Inte så mycket för kylans skull utan mest för att de inte ska råka väcka varann i onödan. Vi har ingen termometer så jag har inte så bra koll på hur kallt det är ute, men Love är ju väl påpälsad och har yllefiltar både under och över sig så fryser gör han knappast.

 

DSC_0101

Lillasyster snusar vidare i sin säng efter pulkaåkningen. Som hon också sov sig igenom förstås…

DSC_0105

Snö ute- vår inne! Krispiga tulpaner från i fredags när det var tulpanens dag.

DSC_0114

Storebror sover vidare i vagnen utanför fönstret. Ibland hörs det ända in hur han snarkar 🙂 

 

DSC_0116

Skymning. Men dagarna känns redan längre nu tycker jag, och den vita snön lyser också upp fint i vintermörkret. 

 

 

Det kylslagna livet som husägare

  
Här ligger jag med ett sovande barn på varsin sida om mig. I morse när vi vaknade funkade strömmen bara supersvagt i halva huset (resten var ok). Kyl och frys funkade, men inte pannan. Kallt alltså. Efter besök av elkille konstaterades fel i en säkring ute i gatan, och Eon kom och fixade det ganska snabbt. Tyvärr funkade inte pannan bättre för det så nu är här svinkallt hemma. Jag kände inte för att gå ut med Love idag, han somnar ju normalt bara i vagnen, men jag tänkte att det nog är dumt att gå ut och bli kall för att sen komma in och fortsätta vara kall. Försökte få oss alla tre att somna en stund efter maten men då kom stora bus-minen fram och Love fick gå in på sitt rum istället. Sen somnade jag å lillan. Mkt ansvarig mamma man är som somnar ifrån sin tvååring… Vaknade med ett ryck av att det var tyst, och var övertygad om att han kvävts av nån leksak han inte borde fått före han är tre. Men nejdå. Han satt så snällt och lekte med en traktor inne på sitt rum och märkte inte ens mig så jag kunde lugnt smyga tillbaka ner under täcket igen. Låg och myste med lillan och hörde hur han lekte i rummet intill i säkert 40-45 minuter. Sen blev det tyst igen. Jag gick in och kollade. Då satt han med en massa böcker runt sig och läste och blev glad när jag kom. Vi tog med några böcker in i stora sängen (dubbelduntäcket är min bästa vän idag) och läste, och så somnade vi igen alla tre. Så himla mysig eftermiddag det blev ändå. Men jag bävar för att behöva gå upp… Varför ska pannor alltid gå sönder på vintern? Och just nu när det råkar vara minusgrader? Varför inte i december när vi hade tio plusgrader? Jaja, det är väl nått slags karma antar jag…

Nu ska jag nog joina mina kids och slumra lite till. Man får ju passa på! 

Om sömn och nedtrillade polletter

Ahhhh! Vilken natt! Jag är en ny människa! Jag kände redan igår kväll när vi gick och lade oss att det skulle bli en bra natt, kände mig liksom lugn och avslappnad och lagom trött. Ingen oro, ingen stress. Och vädret har förbättrats avsevärt, detta var nog första natten denna vecka utan blåst, regn och/eller åska, och när vi vaknade i morse var det strålande sol och klarblå himmel. Tänk vad lite som behövs! 🙂

MEN, jag tror nog att polletten har trillat ner också och att det är därför jag känner mig lugnare. Jag fick nån sorts insikt häromdagen när jag sa till Erkan att jag önskade att de bara kunde sätta igång det kl 9 på morgonen precis som förra gången och då skulle allt kännas bra och jag skulle ”veta” vad som väntade. Och där har vi ju det! Jag har (omedvetet) varit väldigt inställd på att detta med att föda barn och få en ny familjemedlem kommer att vara som ”förra gången”, trots att jag ju vet att det definitivt inte blir så. INGENTING är ju som förra gången! Detta är ju en helt ny resa! Ingen upprepning av något vi redan gjort, nej nej nej så är det ju inte alls. Jag har bara inte riktigt fattat det förrän precis nu. Inte fattat det på riktigt. Men bättre sent än aldrig… 😉 Och nu är det som att jag kan fokusera igen, fokusera på att ta det som det kommer och känna mig förväntansfull och pirrig istället för nervös och stressad. Mycket skön känsla!

Men nu ska jag ta tillvara på dagens energinivå och passa på att åka och storhandla. Har högtflygande planer om att svänga ihop några matlådor och hemmagjorda halvfabrikat innan bebbeliten gör entré, och kanske blir det till att baka en och annan kaka också att stoppa i frysen?

Såe, tji-tjing!

Onsdag och ny vecka

Hej hej vecka 39! 13 dagar till bf, but who is counting…hehe.

Inatt hade verkligen alla förutsättningar att bli en bra natt, Loven har sovit som en stock och inte vaknat en enda gång, men har jag sovit nått för det? Nähejdå. Nätterna är verkligen inte roliga just nu. Förvärkar och halsbränna kan jag väl klara av, men det är den här stressen att inte veta när det sätter igång som är värst. Jag vågar knappt gå och lägga mig på kvällarna eftersom jag ju hört att de flesta förlossningar startar nattetid. Det känns så taskigt, då är man ju inte alls beredd. Det är mörkt och de senaste nätterna här har det dessutom varit riktigt dåligt väder, lilleman sover, man ska mecka med att få hit en barnvakt som såklart också sover, man vet inte om man har två timmar på sig eller tolv timmar, och det känns bara skitjobbigt alltihop. Snälla låt det starta på dagen! Suck.

Men idag har jag ingenting planerat mer än att åka till affären och handla och hämta ett paket, så det får bli nån timmas sömn i eftermiddag. Igår var min sista ”utflyktsdag” när jag faktiskt tog mig hela vägen till Helsingborg igen för lunchdejt på Ebbas och massage på Prebalans. Mycket trevligt båda två, även om jag är galet öm i nacken nu efter allt knådande. Men det var välbehövligt med en genomkörare, och jag kunde passa på att öva lite dykteknik när hon masserade sätesmusklerna. Fyyy faaan säger jag bara! Uppskattade också dagens citat från min gravida lunchkompis: ”alltså jag känner mig inte alls lika sliten längre nu när jag ser dig”. Hahaha, tack Ems du vet verkligen hur man peppar varandra såhär preggon emellan! 😉

 

 

Tröttmössa

Gäsp. Jisses vad glad jag är att det är jag som är hemma idag. Love fick nått ryck i natt vid halv fyra och vaknade, var jätteledsen och vägrade somna om utan skrek och ålade runt en lång stund innan han till slut kom till ro igen. Det händer i princip aldrig att han vaknar några längre stunder på natten i vanliga fall så jag vet inte vad som var fel, men han verkar må bra idag iallafall. Det känns dock ordentligt i mina trötta ögon att det inte blev nån toppensömn inatt, ser fram emot dagens första sovstund som kommer inkludera både mig och lillen idag kan jag säga 🙂

IMG_8657 I bilen ser det oftast ut så här efter ett par minuter bara 🙂

Det här med sovpositioner…

Jag är i chock. Eller det kanske är lite överdrivet, men jag är iallafall väldans förvånad. Man vet aldrig hur nånting ska bli med en liten parvel alltså…

Jag pratar om sömn nu. Vi har haft turen att våran lillkille sover väldigt bra, både på dagar och nätter. Men sen han föddes har han i princip bara sovit på mage, vilket ju inte är det som rekommenderas av barnläkare och andra förståsigpåare. Fram tills nu har jag varit helt fine med det, vi har ett andningslarm och jag har inte oroat mig alls utan mest varit glad att han sovit så himla gott. Men nu har vi kommit in i den första fasen tror jag, den första mamma-fasen 😉 . Från en dag till en annan blev jag plötsligt himla nojjig över PSD (plötslig spädbarnsdöd) och projekt ”få lillen att sova på rygg” inleddes med omedelbar verkan. Och omedelbara protester…

När vi lägger Love på mage så somnar han oftast inom en minut i sin egen säng eller vagnen. Han somnar, sover djupt och länge, och när han vaknar så är det mest med små grymtningar och inget direkt holabalo. Han kan till och med ligga vaken och ”morna” sig lite innan han börjar göra väsen av sig och vill komma upp. På rygg däremot, ser han mest ut som en uppochnervänd skalbagge som oroligt ligger och fäktar med armar och ben och bara stirrar upp sig mer och mer. Om han får somna på  mage och vi sedan vänder honom så vaknar han ganska snart och skriker som en stucken gris direkt. Med andra ord kändes det inte så bra i mammahjärtat att tvinga sin lille kotte att sova på ett sätt som han uppenbarligen inte föredrar, men samtidigt så….det är ju inte plötslig spädbarnsmagont eller plötslig spädbarnsbenbrott eller plötslig spädbarnshåravfall vi pratar om. Det är plötslig spädbarns DÖD. Och även om risken att drabbas är på promillenivå så vill jag inte att min lillis ska bli en del av den statistiken om jag kan göra något för att hindra det. Så då får det väl bli några månader nu med sura miner och taskig sömn tänkte jag.

Och ja, första dagen var rejält trist. Han fattade ju nada när vi lade honom på rygg i vagnen (han har en inomhus vagn som han sover i om dagarna) och gav oss sin mest förtvivlade blick i ett par minuter innan han övergick till taktiken gallskrik. Så det blev en ganska meckig dag med en del bärande, försök till ”vagnande” av olika slag och testande av en mängd sätt att vända honom på utan att han skulle vakna när vi gett efter och lät honom somna på mage. Puh. Och natten blev inte heller så spännande, även om den faktiskt gick bättre än väntat. Han vaknade typ hundrafemtio gånger, men oftast hann jag också vakna till och plugga in nappen innan han blev allt för högljudd.

Dag två hade vi besök, så då löste sig dag-sömnen av sig själv eftersom de flesta som hälsar på inte alls har något emot att ha en sovande bebis på sitt bröst eller i sina armar. Natten blev okej, inte helt bra men ändå bättre än förra. Och igår funkade det faktiskt också ganska bra under dagen. Provade att lägga honom på sida och lite sådär, ja hittade våra små knep helt enkelt.

Jaha, och den här chocken jag inledde inlägget med då? Jo INATT HAR VI SOVIT BÄSTA NATTEN EVER!?!?! Vi somnade i soffan vid tio igår alla tre, men vaknade vid midnatt och då fick lillen rejält med mat innan vi gick och lade oss på riktigt. Sen vaknade jag kvart i åtta i morse. KVART I ÅTTA! Han har alltså sovit i nästan åtta timmar, PÅ RYGG!!!! Ingen mat, ingen nattlig nappletning, inga tårar och inget högljutt bökande. Bara sömn. Hallelulja!

Kanske var det en underbar engångsföreteelse, det återstår att se. Men idag unnar jag mig iallafall att vara glad som en speleman. En UTSÖVD speleman! 😉

IMG_0861

”Don’t mess with my sleep. Capish?”